Leo skickade anteckningar till sin mor och syskon i Sverige angående Aleksanteris död

​

Nedan följer Leos berättelse om Aleksanteri. Han åker till arbetet den 29 augusti 1946, en torsdag morgon. Leo arbetar på en byggarbetsplats.

​

Alexanteri kom till min arbetsplats kl 08:00. Han hade på sig en grön, sommaraktig jacka, gråa lite skrynkliga byxor och en grå keps. Kepsen får honom att se ut som en alldeles för vek man jämfört med sin ålder. Alexanteri har svarta halvslitna skor och en färggrann slips. Han kom till mig och frågade efter pengar som vi tidigare hade bestämt. På lördag skulle vi ha en gemensam fest. Alexanteri skulle fixa en del saker inne i stan. Vi hade kommit överens om 1000 mark för att Alexanteri hade kort om pengar. Alexanteri bad om 2000 mark och det gav jag honom. Till slut begav han sig iväg. Jag kommer ihåg hans sista ansiktsutryck när han gav sig iväg. Jag minns det väl efter att han gått bort, då när jag satt och åt hans favoritgröt. Hans sista ansiktsutryck visade varm kärlek som jag aldrig tidigare sett. Det höll bara i sig en stund, men det var tillräckligt för att följa mig resten av mitt liv.

​

Jag var på jobbet hela dagen och på kvällen var jag i stan.  Jag trodde att han låg och sov i sin lägenhet och därför bestämde jag mig för att åka och jobba nästa morgon. Morgonen därpå hade jag inte hört något från honom och då gick jag och tittade i hans rum. Låset var orört. Jag anade genast att något dåligt hade hänt, för han sov aldrig över på främmande ställen utan kom alltid hem. På väg till stationen fick jag höra av en främmande byggarbete att en man vid Alexanteri Yllö blivit överkörd av tåget på fredagen. På polisstationen fick jag senare hans kvarlämnande saker, en plånbok, ett kilo smör, två paket margarin, en burk mediciner, en klocka som hade stannat på 04:47, en keps och ett paket tobak. Då förstod jag att min far inte längre levde. Min sista bekräftelse fick jag på eftermiddagen då jag fick se honom i operationssalen.

​

Jag ska försöka skriva om hans sista dagar och försöker göra med det med kunskap om den information jag lyckats skapa fram i efterhand. På flera ställen måste jag ta till hypoteser. 

Han kom till stan ungefär någonstans mellan klockan nio och tio. Han ordnade med en del ärenden. Efter klockan 10 gick han förbi spritbutiken och köpte två flaskor på spritkortet. Efter det gick han och hämtade Valpuris skickade medicinflaskor. Där hade han suttit en längre tid och berättat om sitt liv så att en kvinna som arbetade där hade berättat om det för sin man senare på kvällen. Efter det hade han varit några timmar någonstans, förmodligen ätit och gått på stan. Runt klockan fyra hade han träffat en gammal spritsmugglare, och de båda männen hade suttit ett par timmar och druckit upp en flaska. Far hade lämnat runt klockan 18 mot stationen. På Malmins station hade han gått av tåget, tagit en taxi och åkt cirka en kilometer till ett visst par som heter Koskisinen på Pieni Kotitie 10, Tapanilassa. Tillsammans med dem spenderade han sina sista timmar.

​

Värden var rörmokare och far hade vid flera tillfällen spenderat tid där. Tillsammans hade de druckit en flaska och far hade pratat om byggadens centrala värmesystem, om sina barn, med mera. Frun i huset bekräftade att han alltid pratade om detta. Klockan 22 började han gå mot Tapanilian station för att hinna med tåget som lämnade klockan 23 mot Tikkururila.  Husets värdar hade tillsammans med far packat hans tillhörigheter i en ny papperskasse. Där låg även en flaska gin. Far hade klagat på att han var trött och värdparet hade föreslagit att han skulle stannat kvar.

Men ”gubben” hade sagt att han skulle vara på byggarbetarplatsen nästa dag och att han inte hade för vana att sova på främmande platser. 

​

Morgonen därpå, det vill säga den 30 augusti 1946  klockan 04.53 mellan stationerna Rekola och Hiekkaharju, blev han överkörd av godståget nr 118.  Lokföraren Aimo Aulis Helasvuori har berättat för polisen om händelsen. Han hade uppmärksammat en man som gick i riktning mot Helsingsfors, det vill säga Heiekkaharju, på den vänstra sidan av spåret. Från Helsingsfors i motsatt riktning hade det kommit ett tomt lok och den gående mannen hade väjt för det mötande loket och flyttat över till det högra spåret. Han uppmärksammade inte det bakomkommande tåget. Avståndet var cirka 200 meter. Lokförararen hade genast signalerat och fortsatt tuta under hela tiden, men mannen som gick på rälsen hade uppenbarligen inte hört det. 

​

I efterhand uppdagades att mannen inte verkade ha någon intention att flytta på sig från rälsen. Lokföraren försökte bromsa men det var redan försent. Tåget släpade den överkörda mannen cirka 30 meter och kastade honom sedan åt sidan. Det här förklarade lokföraren och det mötande tågets förare berättade detsamma. 

​

Man gjorde en anmälan på inspektionen i Tikkurila  Samtidigt även till polisen. Från polisen skickades omedelbart en man till platsen.  Med honom åkte också en postman vid namn Valmen från Hiekkahaju, förmodligen utav ren nyfikenhet. Senare har även Rekolans polischef varit och besökt far. Han visste inget mer om den saken.  Senare även en person med initialerna MV. Vad som hände däremellan (från att han blivit överkörd till besöken) har jag inte fått någon klarhet i utan jag nöjer mig med antaganden. (Ritning finns över platsen i originaldokumentet)

(Övergår till Leos egna spekulationer….)

​

Förmodligen har far somnat på tåget och passerat stationerna Tikkurila och Hiekkaharju. Hur långt han åkte förbi är svårt att säga. Om vi tar in i beräkningen att distansen var cirka en halvtimme och om han hela tiden gick tillbaka, åkte han förmodligen till Kehava. Avståndet dit är cirka 13 km.  Den sista flaskan sprit hittades inte heller vid honom så förmodligen har han druckit den under resan. Kanske tillsammans med en fyllkärring eller kanske själv. En del av tiden gick förmodligen till det och när hemresan började så var ”gubben” väldigt trött men på gott humör, vilket gör att det inte är konstigt att hörseln svek vid det ödesdigra ögonblicket. Det mötande loket tog all hans uppmärksamhet. Dagen och natten hade varit långa och påfrestande. Jag tror att far gick och sov samtidigt. Alkoholen var uppenbarligen den avgörande orsaken till hans sista stund och död. 

Men det var ingalunda den enda eller den främsta orsaken eftersom en så liten mängd under så lång tid inte skulle kunna ta kål på denna typ av man. Detsamma vittnade läkarens utlåtande, dödsfallet har helt enkelt med en olycka att göra. Som vi enbart kan säga att det var så det var bestämt. 

​

På lördagen den 31 augusti 1946 cirka klockan 14 cyklade jag till obduktionsstugan på Ruskeasanta, där far skulle finnas. Resan var svår eftersom jag inte riktigt ville och orkade tro att far inte längre fanns. Efter att ha cyklat 4-6 kilometer blev allt verkligt och definitivt. På utkanten av begravningsplatsen låg obduktionsstugan där han låg. Fönstren var stängda och rummet var möblerat med endast två bord. Första intrycket var fruktansvärt och första tanken var - hur kan Gud tillåta att något sådant kan hända. Där på golvet låg en människa, krossad av tåget, armarna utsträckta, kläderna sönderslitna och ansiktet så fruktansvärd att hans son inte kunde känna igen honom. 

​

Han hade transporterats hit av en bonde, Preskman, som brukade anlitas för händelser som denna. Far hade legat först cirka 8 timmar vid järnvägen varefter denne man hade hämtat honom hit till obduktionsstugan. Mannen hade behandlat liket utan vördnad mycket grymt, släpat in det och kastat det på golvet. Tillsammans med frun till obduktionsstugans vaktmästare, försökte vi lägga fars händer i kors på bröstet men de var så stela och det hördes bara underliga ljud från fars mun. Jag kom ut alldeles förvirrad och kom inte ens på att knäppa ihop hans jacka – skjortan var ju alldeles söndersliten och bröstet syntes. 

Där vilade han ett par dagar. På tisdagen den 3 september, köpte jag en kista, vit och lång. De var alla likadana, men jag köpte en i mellanprisklass. Vi hade kommit överens att han direkt efter obduktionen skulle läggas i kistan. Jag cyklade från Malms begravningsbyrå till obduktionsstugan och kistan kördes med häst och vagn efter. Jag kom fram när obduktionen pågick. Jag blev förvånad över mig själv, hur jag kunde stålsätta mig, när jag såg pappa ligga på obduktionsbordet omgiven av sitt hjärta, lungor och andra inälvor. Liket hade skurits upp från halsen och ända ner och läkaren klädd i gummihandskar grävde med saxen i tarmarna. Det tog över en timme att undersöka honom och resultatet var att hans hälsa hade varit utmärkt. Endast hjärtat hade litet fettbildning och läkaren trodde att far kanske hade något för högt blodtryck. Obduktionen var ju bara en följd av döden, som är svår att bära, men obduktionen är svår att glömma. 

Läkaren gick efter obduktionen och samtidigt anlände kistan. Jag bad om hjälp av den vänlige vaktmästaren P. Knuutila men egentligen kunde jag inte göra så mycket mer. Jag hade tagit med mig tvål som Valpuri hade skickat, en ny borste, en ren handduk och tänkte att far skulle tvagas ren. Men det blev så att han fick göra sin sista resa smutsig, han hade nog aldrig haft ett så dåligt bastubad. När man blivit söndertrasad och –skuren såsom han, var det omöjligt att tvätta honom ren. Knuutila försökte göra sitt bästa, sydde ihop alla hål och tvättade bort värsta smutsen med kallt vatten. 

Jag hade planerat flera dagar hur han skulle kläs till kistan. Mina trikåkalsonger, som visserligen hade några hål, drogs på. Svarta, med mina initialer märkta strumpor som hade skickats från Sverige, sattes på. Hans jackettbyxor och vit polotröja kläddes på. Ett rent lakan lades under och ett ovanpå. Hans händer lades på bröstet med ett litet Nya Testamentet, håret kammades, det som var möjligt. Det allra svåraste var att se hans huvud som inte hade ett enda obrutet ben – men på något sätt försökte vi ge det en rund form. 

Vi lämnade obduktionsstugan. Jag tänkte först att far skulle begravas på samma kyrkogård men i sista stund ändrade jag mitt beslut och liket kördes till Helsingsfors begravningsplats i Malm. Begravningsföljet var litet – kusken, en liten och pratsam man som inte en enda gång tog av sig kepsen – och jag, gående med cykeln efter. 

Från tisdag till söndag vilade vår far i bårhuset på kyrkogården i Malm. Begravningen var planerad till söndagen den 8 september klockan 10. Jag åkte hemifrån i den beställda bilen. Jag hade med mig en krans, från Helsingfors, mellanstor som hade knutits av ormbunkar och några rosenfärgade blommor. På bandet stod orden: Till vår älskade Aleksanteri Yllö – Helmi, barn och barnbarn. Och – ”Det jag gör, det förstår du inte nu, men i framtiden kommer du att förstå”. 

Flera var med: en gemensam bekant Olavi Ranta, ingenjör Mattila och estniska paret Pesari. På kyrkogården fanns också tant Julia Häyrynen, fru och herr Lohi och Ein Lohi, paret Koskinen, fru Bertta Koskinen, agronom Matti Kreula, M Jout från Hiekkaharju, tant från samma ort, fru M Salo och prästen Tenkku. Prästen talade om relationen mellan Gud och människa som att gjuta och modellera i lera - människan är som lera i Guds händer. Det sjöngs och efter en timme var akten över. Sist öppnade jag kistan i bårhuset och la en liten bukett blommor till far såsom vår mor hade önskat. Begravningsakten löpte enligt protokollet men eftersom alla var ”främmande”, blev det inte sådan värme som jag hade önskat. Det var så mycket blommor att graven täcktes helt. Det var inga tal vid graven, jag tackade far en sista gång och lovade berätta för kommande generationer om honom med samma kärlek som han alltid hade berättat om sin egen far. 

Vi fick en lastbil och en del av folket följde med oss till begravningskaffe. Ett par timmar tillbringades med kaffe, bullar och tårta och herr Lohi och prästen höll i talen – det pratades huvudsakligen om helt andra saker – jag tog ju hand om värdinneuppgifter och var dessutom överansträngd – varför jag inte kunde följa allt som sades. 

Dessa korta nedtecknade ord är bara ord på papper och är avsedda att arkiveras, efter att våra andra släktingar kanske har hittat ytterligare information om vår fars sista skeden i livet. Om alla de tankar, upplevelser och misstankar – som har följt mig under dessa tunga dagar – berättas det inte mycket. De kommer att finnas i mitt minne en lång tid framöver liksom vi alla har vår egen upplevelse och personlig uppfattning om vår fars liv och död. 

Dickursby den 16 september 1946 

Leo Yllö 

PS. Vår fars grav är belägen på Malms begravningsplats, kvadrat nr 20, linje 6, nr 161 och är 2,5 m x 1m. Gravavgiften är betald för 25 år och tiden kan förlängas.