Av de kvinnor som Adolf träffade var det en som han var speciellt förälskad i, och som samtidigt beredde honom mycket huvudbry; Silvia. Han fångades av hennes yttre skönhet, men fann hennes inre relativt ointressant. De träffades periodvis under studietiden i Tartu, tills hon gifte sig med en annan man (!). Adolf var dock storsint, och skickade ett kort med lyckönskningar till bröllopet. 

 

Kontakterna med familjen under denna tid verkar ha varit förhållandevis sparsamma; dock umgicks Adolf en del med sin syster Elsa och Ruho Tippo (Elsas man) i Tartu. 

 

Många bomber fälldes över Tartu, men varken Adolf eller övriga i familjen blev drabbade. Livet fortsatte, med samkväm, studier och tentor. Adolf fick också jobb en tid på lasarettet för ryska krigsfångar. Han fick lön, och levde relativt gott.

​

 

Den 12 mars 1943 måste Adolf välja; antingen ta värvning i « Eesti Leegion » som soldat, eller utföra slavarbete på åkrarna -  « strida med spaden eller med geväret », som löjtnant Silvester i intagningskommittén uttryckte det. Valet föll på estniska legionen. Han fick anstånd till 1 juni, för att kunna avsluta studieterminen. Blev dock aldrig inkallad.

 

Senare samma år blev han däremot kommenderad att omedelbart bege sig till Valga för att assistera vid evakueringen av krigsflyktingar. Tur i oturen; kvällen innan Adolf fick inkallelseordern var han på hemväg efter en resa med Akademiska Manskören, och råkade under bilfärden ut för en olycka (närmare detaljer saknas). Klarade sig undan inryckningen med hjälp av ett läkarintyg angående skadorna han ådragit sig vid bilolyckan.

 

Adolf blev färdig läkare i dec. 1943, och lämnade Estland för att fortsätta sitt liv i fäderneslandet Finland. Avresan från Talinn till Helsinki skedde på morgonen 5 februari 1944. Det svåraste var att ta avsked av vännerna i Tartu. Han hade trivts väldigt bra med livet i Tartu, till och med boendet i en liten takvåning, till skillnad från det fuktiga stenhuset i Kandle där han var uppvuxen, och där tystnad ofta rådde, och dit han en sista gång åkte för att ta farväl innan avfärden. Leo med hustru Vilja och dotter Aili hade redan rest till Finland då. Adolfs mor Helmi och syster Valpuri kom till Finland 14 februari 1944, och de bodde tillsammans en tid i Tammelund (ö i närheten av Helsinki). Adolfs far Aleksanteri samt Elsa med sin dotter Mare anlände ett par veckor senare. 

 

Efter att ha upplevt 3 bombanfall i Estland, kände Adolf inte rädsla, utan snarare ilska och hämndlystnad, när han såg att kriget fortsatte i Finland. Av solidaritet med finländarna tog Adolf värvning i finska armén, och blev placerad som militärläkarassistent i Lahtis. (Hans estniska läkarlegitimation var inte giltig i Finland).

 

Vid denna tidpunkt (september 1944) hade ryssarna erövrat större delen av Estland; Tartu hade fallit. Adolf befarade att samma öde väntade Finland. För att komma längre bort från ryssarna fortsatte Adolf med mor, systrar och Mare till Sverige. Far och Leo stannade kvar.

 

Första anhalten var flyktinglägret i Hallstavik, där Adolf fick verka som avlönad lägerläkare, med ansvar för 400 flyktingar. Han blev väl omhändertagen av chefsläkaren, Dr. Isaxon, och växte in i läkarrollen, förutsåg till och med en difteriepidemi i vardande och kunde förhindra dess spridning i lägret. 

 

Män och kvinnor hamnade i olika flyktingförläggningar, och till en början visste han inte vart resten av familjen blivit förd, men fick sedermera besked att alla mådde bra. 

​

 

Adolf fick kontakt med en snäll familj i Hallstavik, Göran och Bojan samt deras dotter Barbro (Babsen), och blev mer eller mindre adopterad av familjen. Han firade sin första jul där, och frapperades av harmonin och den vänliga stämningen som rådde i hemmet, i kontrast till spänningarna och den onaturliga frid med något mörkt över sig som han mindes från sin barndoms jular. Adolf hade funnit sig tillrätta i det lugna livet i sitt nya hemland Sverige, och kände ingen stor längtan tillbaka till Estland. Det han saknade var dock vännerna från studenttiden.

​

 

Tidvis var det svårt att hitta arbete under de första åren i Sverige. Den första riktiga tjänsten som läkare var ett vikariat som underläkare på Kullbergska sjukhuset i Katrineholm, där Adolf fick operera blindtarmar och bråck. 

 

Därefter följde diverse tidsbegränsade tjänster; som difteriympare i Lidköping, och underläkare på Mössebergs sanatorium.

​

 

Sista införandet i dagboken är daterat 11 april 1946, Adolfs 26-årsdag, i Mösseberg.

 

Adolf sitter ensam och skriver i dagboken på sitt rum med ett glas vin och saknar sina vänner från Tartu. Han är inte helt nöjd med vad han åstadkommit under det gångna året, men känner ändå att han gjort vad han kunnat under rådande omständigheter. Väntar besök av Elsa och Mare påföljande dag. 

 

Tillägg till samma anteckning : Blev firad av lokala bekanta senare under kvällen, och humöret steg påtagligt.

 

 

 

I studentlivet ingick även fester i goda vänners lag. Återkommande namn i dessa sammanhang är unga män, Uku, Paul och Pini, som Adolf umgicks ofta med under studietiden. Deras vägar skildes då Adolf lämnade Estland för Finland, och Uku hamnade samtidigt i Tyskland. De visste inte om de någonsin skulle återses, vilket Adolf var mycket ledsen över. Han understryker (bokstavligt) att kvinnor kan komma och gå, men att riktiga vänner aldrig kan ersättas.

​

 

Musiken var en viktig del av Adolfs liv, och vart han än åkte, följde dragspelet, som han fått i födelsedagspresent på sin 22-årsdag av sin bror Leo, med.

 

 

Något senare var Adolf ånyo utan arbete och inkomst. Han sökte då in i tyska hemliga polisen som tolk, vilket innebar oväntade resor till olika platser. Riskabelt, men allt gick väl, trots att Adolfs kunskaper i tyska lämnade en del att önska, enligt honom själv. Slutade detta arbete 31 dec. 1941.