Helmi Klement yllö
1888 - 1974
Helmi föddes den 4 oktober 1888 i Iisaku socken, Viruma län i Estland (sydväst om Narva). Hennes far, Gustav Klement, arbetade där som skollärare. Hennes mor, Agathe Wakmann, var välkänd för sin vackra sångröst och kallades för ”Virumaas Näktergal”. Även Gustav Klement var musikalisk och var medlem i den mycket berömda blåsorkestern i Iisaku. Helmi hade själv en livslång kärlek till sång och musik, vilken har gått i arv till hennes barn och barnbarn.
​
Helmis yngre syster Adele dog som 5-åring och även modern Agathe när Helmi var 12 år. Hon var nu tvungen att tillsammans med sin far, som vägrade att släppa in en ny kvinna i huset, axla en vuxen kvinnas ansvar i hushållet för honom och för sin yngre bror Hans.
Gustav Klements far hade det gott ställt och hade därför inköpt 3 stycken lantgårdar, en var till tre av sina fyra söner. Denna gård klarade försörjningen så att Helmi kunde avsluta sina studier vid Narvas gymnasium.
Helmi utbildade sig till folkskollärare och den första anställningen blev bland finsktalande barn i det ”estniska Ingermanland”, strax utanför Hakaja by. Här verkade även Aleksanteri Yllö, hennes man. Man stod inför första världskriget och det var hårda tider. Dels var det svårt att försörja de egna barnen och dels att klara arbetet mitt under brinnande krig och svält samtidigt som revolutionsfronten rörde sig fram och tillbaka. Helmi berättar ur sina minnen att hon fruktade att yngste sonen Adolf (Ats) skulle bli skrovmål för mongoliska soldater.
Redan 1919 flydde Aleksanteri över isarna till det då nyligen befriade Estland. Han gjorde minst ett återbesök eftersom sonen Adolf föddes 1920. Helmi med barn kom efter till Estland först 1923 då Aleksanteri fått estniskt medborgarskap och därmed rätten att ta hem sin familj.
Efter en tid på ett flyktingmottagningsläger i Narva kom familjen till en större gård, kallad herrgården i Essu som återfinns strax norr om Rakvere.
Där arbetade Helmi som lärare och stormtrivdes med det. Genom sitt arbete som statstjänsteman lyckades hennes man Aleksanteri överta ägandet av gården Kandle strax i närheten. Helmi fick finna sig i att arbeta på gården och sluta med sitt omtyckta arbete som lärare eftersom Aleksanteri hade statliga tjänsteuppdrag på annan ort. Det var tungt och svårt för Helmi att få gårdens ekonomi att gå ihop framförallt då Aleksanteri hade levnadsvanor som förvärrade situationen. Helmis livsuppgift blev nu att sörja för att barnen skulle bli välutbildade och därmed skapa en bättre framtid för dem.
Först hade barnen sin skolgång i Rakvere och var inkvarterade där. Därefter fick Aleksanteri en tjänst i Narva, varvid av någon anledning även barnen fick förlägga sin skolgång där innan de gick vidare till högskola. Helmis längtan efter barnen, (samt deras hjälp som arbetskraft), var stor.
Helmi och Aleksanteri skildes år 1936 varpå Helmi byggde ett hus på en trädgårdstomt strax i närheten av Kandles huvudbyggnad. Helmi lär ha byggt detta hus själv, (vilket nog egentligen betydde att hon var arbetsledare). Vid ett tillfälle brann detta hus, helt eller delvis, orsakad av att Helmi hade lagt lin att torka på spisen. En munterhet i sammanhanget var att vid senare tillfällen kunde Karl, dottern Valpuris make, berätta att han vid tiden var försäkringsman och blev den som besiktigade skadan. Många var huvudskakningarna på försäkringsbolaget åt denna tokiga gumma!
Helmi och Gustav Klement, 1939
På gården i Kandle hade Helmi sällskap av sin far ”Vanaisa”. Han avled år 1939 och begravdes på Haljalas kyrkogård till ortens blåsorkesters musik.
Det finns en brevsamling bevarad från denna tid, i huvudsak brev skrivna av Helmi till Aleksanteri, men också till barnen. Någon motsvarande brevväxling från Aleksanteri finns inte bevarad. Dessa har översatts till svenska av sonen Adolf. Förutom att breven innehåller äktenskapliga skiljaktigheter, beskriver de mycket av Helmis vardagsliv och hennes svåra situation att som kvinna i dåtidens Estland ensam tvingas sköta ett stort lantbruk. Aleksanteri befann sig på annan ort, han svek och kom inte och hjälpte till på gården när han lovat. Han levde dessutom ett dubbelliv och drack mycket alkohol.
När man läser breven ska man vara medveten om att många uttryck och ordföljder är präglade av att de två behärskade det ryska språket väl, vilket sägs innehålla mängder av mycket speciella ordvändningar och ordspråk.
Helmi evakuerades tillsammans med sina barn till Finland år 1944 eftersom de var ingermanländare. Efter den finsk-sovjetiska separatfreden senhösten år 1944 gick flykten vidare till Sverige. I denna separatfred ingick nämligen att alla ingermanländare skulle återföras till Ingermanland, vilket i klartext betydde deportation till Sibirien. Endast äldste sonen Leo, som anlände till Finland redan år 1943, och barnens far Aleksanteri valde att bli kvar i Finland och kunde stanna där.
Helmi vördades av sina barn och var ett centrum för dem. Vid sammankomster kom detta ofta till uttryck i att man sjöng den vackra och sentimentala sången ”Ema Sûda”, (http://www.youtube.com/watch?v=hVcNMgpaRtM)
Under sina sista år var Helmi trött och tyckte att resan hade nått sin ände. Då reste hon mycket i det förflutna. Hon avled stilla på Ulleråkers sjukhem i Uppsala, sittandes i sin favoritfåtölj och med en tömd kaffekopp i knät. 1974 var hennes 86 års långa resa slut. Hon hade levt ett slitsamt liv som inte alls blev vad hon hade tänkt sig, långt borta från läraryrket och S:t Petersburgs storstadsglans.
Hon gravsattes jämte sina barns far och tidigare man Aleksanteri Yllö på Malmi kyrkogård i den östra delen av Helsingfors.
Bland fotografierna kan man följa Helmis levnadslopp. Där återfinns även hennes bror Hans, som hamnade i Kaukasus där han bildade familj. De återsågs aldrig och det enda livstecknet var något brev samt foton. Huruvida boendet i Kaukasus var påtvingat eller ej går ej att fastställa.
I dokumentet om pascha, vitkålslåda och surkål återfinns bilder och recept på påskdelikatessen pascha, (eller paska, en sammanblandning ryskans = skit är nära), som gärna serverades med en stor saffranskringla. Rotfruktsrätter fanns i mångfald liksom en stor konsumtion av surkål, vilken i estnisk variant gärna kryddades med kummin. Dessa rätter var Vanaemas uppgift att laga på ålderdomen för släkten. Surgurka var också en estnisk delikatess. Vi minns också hennes kål- och äggpiroger som serverades med buljong.
Helmi berättade under åren 1968-69 historien om sitt liv och enskilda minnen. Detta ned-
tecknades av sonen Adolf och han sammanställde och översatte det hela till svenska. (Anteckningarna har till viss del arbetats om senare för att beskrivas i i kronologisk ordning. Karins anteckning)