Efter avslutad gymnasieutbildning blev han antagen som medicine studerande vid universitet i Tartu.

Han flyttade då in i samma rum där syskonen Leo och Varja bodde. Efter något år blev syskonen klara med sina studier och Adolf bodde på olika adresser. Studierna var hårda. Bland hans vänner fanns Ilo Käbin, också han medicinstuderande. De var skolkamrater även i Narva. Arnold Green, som sedermera blev politisk höjdare under sovjettiden, Uku Kruusimägi hamnade i Chicago och Lepo Mikko, som med tiden blev en erkänd konstnär i Sovjet. 

Den sovjetiska ockupationen 1940 var plötsligt ett faktum och då lades locket på. 

 

Adolf har berättat om händelser från denna tid.

Tillsammans med Ilo Käbin var han på ett krogbesök för medicinarnas julsamkväm i december 1940 då de med tio andra studenter hamnade i arresten efter att ha sjungit ”borgerliga och fosterländska sånger”. De uppmuntrades till detta av en man som sedan genast angav dem och de arresterades. Adolf hade dessutom skrivit en nidvisa om Stalin som han gömde i sin hatt. Tack vare att de tilläts att handla i en kiosk under övervakning, lyckades han få med sig lappen in i cellen. Där åt han upp den! Om inte det skett hade Adolfs och övriga deltagares historia kanske fått ett tragiskt slut. Framförallt hade Adolfs öde varit osäkert om de hittat nidvisan! De hölls inspärrade i tre dagar innan prefekten vid universitet lyckades få dem befriade. 

 

I samband med den sovjetiska ockupationen 1940 tvingades allmänheten ut på gatorna för att demonstrera sin glädje över ”befrielsen”.  Gjorde man inte det så ansågs man vara en folkfiende. Adolf berättade att han därefter alltid vägrat delta i demonstrationer, men gjorde senare undantag för proestniska sådana, till exempel den stora manifestationen i Stockholm ”Esto 1980”.

Sommaren 1941 kom det tyska anfallet på Sovjetunionen och fronten rullade snabbt österut. Vid Tartu gjorde den halt och ett par veckors hårda strider följde. Adolf fick tjänstgöra på ett sovjetiskt fältlasarett och från detta hade han svåra minnen. ​

 

Efter att tyskarna 1941 tryckt tillbaka den sovjetiska armén till Leningrad, studerade Adolf för högtryck samtidigt som han fick kämpa för att klara sig trots bristen på allt, framförallt livsmedel. Det som kunde fås från Kandle var förstås till hjälp. För att kunna slutföra studierna och slippa bli inkallad i ”Wehrmacht”, (den vanliga tyska armen) och därmed hamna i fronttjänst, gick Adolf liksom andra studerande med i det tyska SS, ”Schützsstaffel”, en mer elitistisk gren av militären. Detta gjorde att man kunde studera vidare, färdiga läkare behövdes ju!

 

Adolf blev klar med sin läkarexamen i december 1943 och ganska strax därpå, kunde han med sitt ingermanländska ursprung bli evakuerad till Finland tidigt 1944 liksom den övriga familjen.

Transporten över Finska viken skedde med fartyget ”Ariadne” och var mest att likna vid en boskapstransport. Risken för sovjetiska flygangrepp var överhängande. 

 

I Finland blev han snart engagerad som läkare i finska armén på sjukhuset Vierumäki, nordväst om Lahti. Detta har han beskrivit i en föreläsning för estniska krigsveteraner.

 

Den tredje september 1944 kom vapenstilleståndet. Finska folket visste vilket öde som väntade ester och ingermanlänningar ifall de skulle återbördas till Sovjetunionen och var därför hjälpsamma med att låta dom fly västerut mot Sverige. ​

 

Adolf lämnade Finland med båt från staden Raumo, drygt sju mil norr om Åbo. Båten nådde Sverige vid Öregrund, norr om Grisslehamn. Överfärden var gick med båten ”Gustav”, många var sjösjuka och det var trångt. Syskonen och mor Helmi var med. Äldste brodern Leo valde, liksom Aleksanteri, att stanna kvar i Finland. Svensk kustbevakning tog emot och de fick vandra över ön till ett färjeläge för vidare transport till ett mottagningsläger. Från denna färjefärd har Adolf berättat att några flyktingar samlades kring en skylt med ordet ”färjhjälp” på, vad är detta för ett språk?

 

Efter karantäntidens utgång placerades flyktingarna ut på olika arbetsplatser, jordbruk, skogsarbeten, industri med mera. Adolf, jämte några kamrater, var tydligen svåra att bli av med och sändes därför ända ner till norra Skåne, Älmhult/Lönsboda, och vidare åtta kilometer in i skogen till Tykamyr för torvbrytning. Med viss humor har Adolf beskrivit denna vistelse, men den upplevdes då som en ren förvisningsort. Lokalbefolkningen var också väldigt negativt inställd. Intressant som jämförelse med dagens flyktingsituation (2016).

 

Under karantäntiden fick Adolf kontakt med provinsialläkaren i Hallstavik, doktor Göran Isaxon. Han tog Adolf till sig och fick utlänningskommissionens tillstånd att ha honom som privat gäst. Detta, förutom en trivsam tillvaro, gjorde att Adolf snabbt kom in i sin yrkesroll och kunde åta sig olika tillfälliga arbeten. För att helt kunna utöva läkaryrket var han dock tvungen att göra en ny behörighetsexamen för att få läkarlegitimation i Sverige. Göran Isaxon lärde Adolf Wennerströms sånger ”Gluntarna”, vilket enligt Adolf själv ”smärtfritt gjorde mig försvenskad”.

 

När han efter några år sökte svensk medborgarskap innebar detta att han var tvungen att göra svensk militärtjänst. Han fick alltså dra på sig en femte nations uniform. Tidigare hade han burit estnisk, rysk, tysk och finsk uniform. Han tjänstgjorde som läkare med officersgrad och vantrivdes nog inte alltför mycket, men det var många semestermånader som gick åt till detta.

Efter en mängd olika tjänster, bland annat på Mössebergs sanatorium, numera kurorten, olika provinsialläkartjänster, hamnade han på Kullbergska Sjukhuset i Katrineholm som underläkare i kirurgi. ​

 

Adolf gifte sig med Stormats Ingrid Olsson från Leksand år 1949. De bosatte sig först i Katrineholm,  sedan Stockholm, Skövde och till slut Göteborg. Adolf arbetade på Volvo Pentaverken i Skövde som företagsläkare och fortsatte den banan i Göteborg och slutligen i Uppsala. Dit flyttade Adolf ett tag efter skilsmässan från Ingrid år 1972. Han gifte så småningom om sig med Helena från Finland.

​

LENA YLLÖ CARLUND
Föddes i Katrineholm år 1950. Dotter till Adolf och Ingrid. Lena är gift med Lars-Olof Carlund och de har tillsammans tre barn: Stina (dotter Bettina), Maria (dotter Antonella) och Olof (dotter Clary).

​

KARIN YLLÖ-WERNER
Föddes i Katrineholm år 1951. Dotter till Adolf och Ingrid. Karin är gift med Roland Werner och de har tillsammans två döttrar, Karolina (söner Loke och Louie) och Helena.

​

CLAES YLLÖ 1953-2016
Föddes i Stockholm år 1953. Son till Adolf och Ingrid. Claes gifte sig med Karin Karlsson och de fick tillsammans dottern Ingrid. I ett senare äktenskap med Grethe Yllö Loretan föddes sönerna Are och Endre. Claes och Grethe skildes år 2012. Claes avled år 2016.