Under första världskriget (1914-1918) stred Tsar-Ryssland mot Tyskland/Österrike-Ungern. Samtidigt led den ryska befolkningen svårt. Detta gav en rejäl grogrund för den av Karl Marx inspirerade Leonid Lenin att tillsammans med Josef Stalin och Leo Trotskij iscensätta den så kallade ryska revolutionen 1917. Fred stiftades med Tyskland/Österrike samtidigt som ett in-bördeskrig inleddes, den röda socialistiska ( bolsjeviker) sidan mot den konservativa vita sidan (mensjeviker). Dessa strider höll i sig ett flertal år och slutade med seger för den röda sidan = Bolsjevikerna = Röda armen.

​

 

Lenin avled, och efter att ha utmanövrerat Trotskij, (slutligen mördad i Mexico 1945), tog Stalin makten och styrde det då nybildade Sovjetunionen med järnhand. I det kaos som rådde under revolutionsåren var förstås statsmakten försvagad, varvid Finland och de baltiska staterna Est-land, Lettland och Litauen, som samtliga sedan minst 110 år varit en del av Ryssland, lyckades uppnå självständighet. För Ingermanlands del så misslyckades detta samt. Att komma ihåg är också att även i dessa länder fanns revolutionära strömningar, vilket i Finland under vintern 1917/1918 ledde till ett numera ganska okänt inbördeskrig.

​

 

I de baltiska staterna fanns sedan medeltiden en överklass med tyska anor, godsherrar. Dessa behandlade bönder och drängar väldigt hårt i enlighet med den livegenskap, (= en mildare form av slaveri), som avskaffades av tsar Aleksander först på 1870-talet. Vid den folkliga befrielsen av de baltiska staterna 1918 togs hämnden ut, godsherrarna fråntogs sin mark och förföljdes. Denna åkermark fördelades bland folket (en uppgift som Aleksanteri Yllö var engagerad i efter sin flykt till Estland). Även ursvenska godsherrar fanns bland de som fördrevs; Bland annat Stenbock/De la Gardie samt grevinnan von Rosen som var verksam i ”svenskbygderna”. Dessa bygder utgjordes av Estlands västra öar (Ösel, Dagö med flera samt kust). Dessa var sedan 1200-talet befolkade av svenska ättlingar, en del ville kalla dessa ögrupper för Sveriges mest östra skärgård!

 

Dessa ”svenskar” talade en ålderdomlig svenska (en grupp lämnade gemenskapen för att söka en bättre framtid i Ukraina, ”Gammelsvenskby”, 15 mil norr om Krim). Under 30-talet blev denna minoritet svårt diskriminerad av de estniska myndigheterna, med den tydliga avsikten att de helt skulle assimileras och försvinna. Man bönade om att få återkomma till det svenska fosterlandet, men den svenska regeringen var mycket motvillig till detta, först i andra världskrigets slutskede kom flyktingtransporterna igång, nu inte för att undkomma esterna utan Sovjet, (det nya namnet på Ryssland efter bolsjevikernas seger), som under sin ockupation 1939-41 for hårt fram i svenskbygderna och mördade/deporterade många av svenskättlingarna. 

 

När Estland återigen ockuperades av Sovjet 1944 visste de flesta hur det skulle sluta och vädjade oftast förgäves om att få ”komma hem”. Svensk flyktingpolitik under andra världskriget var väldigt restriktiv.

​

 

Stalin genomdrev de socialistiska, som nu kallades kommunistiska, idéerna med en våldsam

 

hårdhet, samtidigt som man nästan urskillningslöst sökte eliminera all opposition eller annat beteende som avvek från det önskvärda. Man fortsatte den tsaristiska metoden att skicka miljontals människor framför allt till sibiriska fångläger, den så kallade Gulagarkipelagen, för att där användas som slavarbetare. Ingermanländare var avvikande, religiösa samt självständiga bönder (kulaker), allt pekade på att de var statsfiender. Befolkningsgruppen blev hårt ansatt.

 

Summariska avrättningar och deportationer tillhörde vardagen.

​

 

I september 1939, ett par veckor efter Nazitysklands anfall mot Polen, anföll även Sovjet Polen från öst, allt i enlighet med de hemliga punkterna i den mellan Sovjet och Nazityskland överens-

 

komna Molotov/Ribbentrop-pakten. I denna pakt fanns även medtaget ett godkännande att Sovjet utan invändningar från Tyskland kunde erövra såväl Finland som de baltiska staterna.

 

Därav det ”finska vinterkriget” som bröt ut sent 1939 samt ”befrielsen” av Estland, Lettland och Litauen. De sistnämnda staterna hade inget att sätta emot den röda armén. Sovjet tilltvingade sig först rätten till militärbaser från vilka en senare total ockupation kunde fullföljas, mani-    pulerade val genomfördes och de baltiska staterna införlivades ”på egen begäran” som republiker i Sovjetstaten. I skrivande stund (2014) är en jämförelse med händelserna med Ukrainska Krim-halvön på sin plats.

 

Finnarna lyckades göra ett såpass hårt motstånd att Stalin gick med på en fredsöverenskom-melse men där Finland trots allt tvingades till tämligen stora eftergifter, bland annat avträddes delar av Karelen samt vissa gränspartier i norr. Finland hade vid denna tiden förbindelse med Ishavet mellan norska Kirkenäs och sovjetiska Murmansk.

​

 

Sommaren 1941 gick Tyskland till anfall mot Sovjet, ”operation Barbarossa”. Även Finland gick, med stöd från Tyskland, till angrepp i det så kallade ”Revanschkriget”. Den finska fronten avstannade norr om Leningrad, tidigare och nuvarande S:t Petersburg, den tyska fronten rullades fram till några mil väster och söder om Leningrad, varvid en 900 dagar lång belägring inleddes med katastrofala följder för befolkningen. För Ingermanländarna som blev kvar i och kring det belägrade Leningrad blev det dubbelt bekymmer för trots det enorma lidande civilbefolkningen utsattes för, prioriterades arbetet med att deportera dessa ”oliktänkande” ingermanländare. Detta skedde via den så kallade ”Livets väg”, över Ladogas is eller med båt, allt medans befolkningen i övrigt svalt ihjäl.

 

För befolkningarna i de baltiska staterna kom den tyska ockupationen först som en befrielse, men regimen hårdnade, tvångsinkallningar till armén påbörjades, förföljelse av oliktänkande och judar. Man skall dock komma ihåg att judefientligheten vid denna tid var utbredd i Öst-europa och antisemitismen var till exempel i Vitryssland och Ukraina i paritet med Tyskland.

 

Succesivt ändrades kraftövertaget till röda arméns fördel och fronten började rulla tillbaka västerut under åren 1943-44.

​

 

Man beräknar att cirka 70 000 ester flydde västerut under dramatiska former. Något antal för

 

ingermanländare känner jag inte till, men i vart fall 60 000 ingermanländare tvingades till okända öden tillbaka till Sovjetunionen som följd av den finsk-sovjetiska fredsuppgörelsen.

 

Finland lyckades uppnå fred med Sovjetunionen i november år 1944 men på ganska hårda villkor. De baltiska staterna införlivades åter i Sovjetunionen.

 

Många av dessa flyktingar satte sitt hopp till den så kallade ”Atlantdeklarationen”, i vilken den brittiska premiärministern Churchill och USA’s president Roosevelt förklarade att efter kriget skulle nationalstaterna återupprättas i enlighet med folkens vilja. Under åren 1945-46 insåg allt fler flyktingar att detta inte var Stalins agenda och man började etablera sig i sina nya hemländer.

 

Ättlingar till dessa flyktingar återfinns numera över hela jordklotet.

 

Det finns ett flertal berättelser om nedgrävda ”skatter” i Estland, man gömde sina ägodelar,

 

böcker, husgeråd, kläder e t c. Tanken var att man skulle ta fram dessa efter något år, men

 

fortfarande 65 år senare hittar man sådana ”gömmor” i skogarna.

 

Det förekom en väpnad motståndsrörelse in på 50-talet, de så kallade ”Skogsbröderna”.          Liknande spridda grupper lär även ha funnits i bland annat Polen. Under kriget var det åtskilliga unga män som ”var i skogen” för att undgå inkallning till den armé som var aktuell för tillfället.

 

I S.t Petersburg 9:e maj 2011 firades segern över Nazityskland i andra världskriget, ett krig som startades av Tyskland 1941 och absolut inget annat. Det är segraren som skriver historia, inte ett ljud om finska vinterkrig, baltiska stater eller ockupationen av Polen.

 

Stalins hårda välde fortsatte fram till hans död 1953, varefter en gradvis uppmjukning skedde.

 

Trots det var Sovjetunionen en totalitär stat, yttrandefrihet förekom ej, levnadsstandarden förblev låg, (mycket beroende på den misslyckade planekonomin), och landet förblev i ett mörker bakom järnridån, där även de tidigare östeuropeiska staterna befann sig. Krigshotet 

 

över Europa var en realitet, vilket inte minst vi män i Sverige fått erfara genom militärtjänst,

 

1970 kunde Sverige vid full mobilisering få ut 700 000 man i krigsorganisationen. 

 

Hela Sovjetsystemet krackelerade undan för undan och den ekonomiska verkligheten samt det växande internationella informationssamhället förde till ett politiskt sammanbrott i slutet av 1980-talet. De baltiska staterna lyckades under stor dramatik åter slita sig loss från Sovjet-unionen, ”den sjungande revolutionen”, och har därefter åter assimilerats med västvärlden.

 

visar den ”mänskliga kedja” som skapades för att visa folkens styrka 1989.

​

 

 Tilläggas kan:

 

• Allt sedan Sverige, Danmarks och ”gamla” Västtysklands kristnande förekom ett flertal ”korståg” mot Baltikum och Finland, vilka var välsignade av påven. Ambitionen drevs även av ett penningintresse och i släptåg kom den tyska Hansan. Det dröjde fram till 1300-talet innan de baltiska staterna ”kristnades”, samtidigt som den ryska ortodoxa kyrkan trängde på från öster (varvid den dåvarande ingermanländska befolkning var troende grekiskt-ortodox). Djupt inne i Finska viken etablerades under 1500- och 1600-talet ett flertal svenska besittningar;  Viborg, Sveaborg, Nye Skans/Landskrona,(där nuvarande S:t Petersburg ligger) och Kexholm. Redan på 1300-talet förekom en omfattande utvandring från Sverige österut, länderna i öster var relativt obefolkade.  

• Under den ”svenska tiden” (1600-talet) var det svenska språket det ”officiella” och talades mest av överklassen och statsmakten, men stora delar av befolkningen i västra Estland (Ösel, Saarimaa) samt i Finland längs Bottenviken hade svenska som modersmål. Efter den svenska stormaktstiden, som inleddes med Gustav II Adolf, har det alltid funnits en klyfta mellan ”fint och vanligt folk” vad gäller språket, jämför dagens ”Sann-finnar” som strävar efter att utrangera finlands-svenskan. (Tänk om motsvarande hade gjorts med samiskan i Sverige? Många historiker hävdar dessutom att när svenskar anlände till de finska kusterna så var de ”först”). Å andra sidan var Gustav II Adolfs främsta ambition att kristna befolkningen, (den ryska ortodoxa kyrkan var hädisk), språkfrågan var underordnad. Blandade språk förekom i betydande omfattning i städerna, även med tyskan och senare franskan som inslag. Detta gjorde att de baltiska länderna kunde grundlägga en gedigen kulturell identitet utan vilken man idag efter tiderna med ryskt/sovjetiskt välde förmodligen inte hade kunnat bibehålla. De hade istället varit en naturlig del av dagens Ryssland (och t ex talat ryska och inte alls varit med i EU).  Ett intressant faktum är att även den ingermanländska bonden, förutom finska, oftast behärskade ryska och även tyska språket.

• Narva var utsedd till Sveriges andra huvudstad jämte Stockholm och Åbo. Tanken var att statsapparaten skulle flytta hit med jämna mellanrum. Man får komma ihåg att Sverige som idag är ett ”avlångt” land, på 1600-talet var ett ”runt” land, som drottning Kristina  förklarade för påven.  Vatten var kommunikationsmedlet och Stockholmaren visste mer och besökte oftare Åbo och Tallin än Örebro. 

• I Sverige finns en förening ”Ingria” som samlat ingermanländare i diasporan, jag är själv medlem. De ingermanländare som flydde ut över världen 1944/45 har varit en ganska tyst grupp. De som stannade kvar i Finland eller Sverige efter kriget var dessutom tvungna att ”ligga lågt”, sovjetiskt spionage och hotet att bli utlämnad var överhängande fram till cirka 1948. Även ”andragenerationen”, hade den tvivelaktiga förmånen att även vara sovjetiska medborgare. Om ett tredje världskrig hade resulterat i ockupation av svensk mark hade vi nog gjort klokast i att fortsätta flykten västerut. Detta medborgarskap blev vi fråntagna under 70-talet.

• Av folkslagen ”Voter” och ”Ingrer” finns idag en handfull äldre kvar vilkas kultur och språk studeras. Inom en snar framtid är alltså denna folkgrupp helt borta, eller rättare sagt assimilerad. Voterna befolkade den västra delen av Ingermanland, ”Ingrer” den östra, även denna folkgrupp under försvinnande. Folkgruppen ”Vepser” finns det idag också bara ett fåtal av, de fanns på plats i områdena kring Ladoga och Onega redan på 300-talet. Samtliga dessa tre folk-grupper har/hade egna unika språk. Även den finsk-ingermanländska kulturens dagar är nog räknade. Efter andra världskriget fortsatte utrensningarna och förryskningen. Befolkningen tunnades ut och ersattes av ryssar varvid det ryska språket tog överhanden (jämför den nuvarande ”språkstriden” i de baltiska staterna). Efter glasnost och Sovjetimperiets sönderfall kunde man åter börja tala ingermanländska, vilket är en markant dialekt av finska, reparera kyrkor samt i övrigt försöka återupprätta sin kultur. Det görs en hel del internationella insatser för att stärka den kvarvarande befolkningen med bidrag och insamlingar.  Finland har tillåtit, dock med begränsningar, en invandring av ingermanländare. Finland har haft ett flertal andra möjligheter att stödja den ingermanländska befolkningen, även vad avser erbjudande om annektering av landområden i Karelen, men avböjt detta. Orsaken har nog mest varit ekonomisk. Jämför om motsvarande situation gällt för Sverige kontra svensktalande delar av Finland och Estland samt återföreningen Väst- och Östtyskland. Vid den ryska folkräkningen år 2010 betraktades 20 300 personer som ”finnar”, d v s ingermanländare.  Enligt obekräftad uppgift skall antalet vid 1900-talets början ha varit upp mot 250 000.

• Novgorod var till stor del en skapelse av vikingar. Ordet ryssar anses komma från ”ruser” vilket var benämningen på vikingar i österled. Vi är alltså samma skrot och korn! ​​​​