Han gick i Hakajas byskola, senare i Kirjamo och slutligen läste han till lärare i Narva samtidigt som sin blivande hustru Helmi Klement. På allvar möttes de två först efter examen på en lärarkongress, varpå 4 års brevväxling följde tills de slutligen gifte sig 1913. De kom då att arbeta som lärare på Hakaja skola som Aleksanteri själv gått i som barn, strax utanför Hakaja by och Kirjamo skola.

 

Under den ryska revolutionen gjorde Estland sig fritt från Ryssland, som nu benämndes Sovjetunionen. Tidigt under år 1919 flydde Aleksanteri tillsammans med några vänner, Andreas Lohi och Antti Seeänen, över isarna till Narva. Här började han delta i de jord-reformer som genomfördes, främst fördelning av de marker som tyska godsherrar hade beslagtagit.

Hans familj var då kvar i Hakaja. Vid något tillfälle drevs han av hemlängtan och begav sig hem igen över isarna, då även i sällskap med Joutsi, som dock inte kunde besöka sin by eftersom bolsjeviker höll till där. Joutsi med familj var goda bekanta till familjen Yllö under ett flertal år.
 

Aleksanteri blev estnisk medborgare år 1922, vilket var en förutsättning för att resten av familjen skulle kunna komma till Estland 1923. Man får alltså komma ihåg att familjen då var krigsflyktingar och i främmande land. Finska och estniska språket kommer båda från den finsk-ugriska språkstammen, men skiljer sig åt som svenska och danskan. Den ingermanländska dialekten skiljer sig även den ganska markant från finskan.

Händelseförloppet för familjen i Estland är beskrivet i Helmi Yllös minnesanteckningar.
 

Vad Aleksanteri arbetade med i detalj är osäkert mer än att det var som tjänsteman för de estniska myndigheterna. Detta gjorde att han ofta var frånvarande från gården i Kandle utanför Rakvere. Det blev i huvudsak hustrun Helmi och barnen som fick sköta gården och jordbruket. Aleksanteri arbetade i Rakvere och under en period även i Narva. Då fick även barnen av någon anledning ha sin skolgång där, antagligen för att spara in på inackorderingar, vilka hade varit nödvändiga även om de gått i skola i Rakvere.  
 

Aleksanteri var en krävande far och hade högt uppställda krav, i synnerhet vad gäller sönerna. Men hans uppfattning var att endast Leo skulle få studera på universitetet. Tack vare Helmis påtryckningar och list fick både Varja och Adolf sina universitetsutbildningar. Det var mycket svårt att få ihop ekonomin till barnens studier. Anledningen var att Aleksanteri, i likhet med sina bröder, fick det all svårare att hantera alkohol och utvecklade ett beteende av perioddrickande. Detta fick en mängd tråkiga följder, varav en är värd att berätta:
          

Något slag av jordbruksprodukt från Kandle hade sålts. Aleksanteri kommer då hem, lägger beslag på pengarna för egen räkning och tar sig till Rakvere och krogen. Han var i berusat tillstånd väldigt sällskapssjuk och vid detta tillfälle lär han ha bjudit in några taxichaufförer som festade ihop med honom och de fick åhöra hans utläggningar, allt medan taxametrarna stod och tickade ute på gatan.

Det ryktades om att Aleksanteri hade fått med sig en ansenlig mängd ärvda ryska guldrubel vid sin flykt till Estland, vilka då med stor risk smugglades över gränsen. Om så var fallet undrar man vart pengarna tog vägen. En del rykten talade om att han satsade i en stärkelse-fabrik utanför Rakvere vilken gick i konkurs i slutet av 1920-talet. Ett annat rykte, vilket numera är bekräftat, är att Aleksanteri fick ett utomäktenskapligt barn, för vilket han betalade sig fri från skuld, skam och ansvar. Denna sons namn lär ha varit Johannes och enligt Kehru Yllö, (boende och död i Estland), dog han under 1970-talet och efterlämnade en son som hade flyttat till Ukraina.

Under den sovjetiska ockupationen år 1939-41 påbörjades kollektiviseringen av jordbruken, varvid Kandle gård togs i anspråk som hästutlåningsstation. Alla hästar, vagnar och annan jordbruksutrustning i byn samlades där och lånades sedan ut till den nybildade kolchosen. Den socialistiska tanken var ju att allt skulle ägas gemensamt av folket.
När den tyska fronten närmade sig 1941 försvann Aleksanteri spårlöst. Troligtvis gömde han sig i Narva för han hade med all säkerhet ha blivit deporterad till Sibirien om han upptäckts.  Bolsjevikerna gjorde rent hus med människor som de uppfattade kunde vara fientliga. De tillämpade även den så kallade ”brända jordens taktik”, det vill säga att de förstörde så mycket som möjligt för att försvåra för fienden.  Efter att den tyska fronten kommit fram till Petrograd (nuvarande S:t Petersburg men dessförinnan Leningrad) återkom Aleksanteri till Kandle där bönderna hade hämtat tillbaka sina ägodelar, och allt blev till en början som förr.
 

Med största säkerhet utarrenderades större delen av Kandles arealer och Aleksanteri behöll enbart en mindre del för sin egen försörjning.  Han bodde på gården i Kandle med sin hushållerska Sahlberg, men det var nog ett djupare förhållande än så. Enligt August Lemsalu som bodde i Göteborg, bodde hon efter en konflikt hemma hos August. Men hon återvände till Kandle. Efter en tid reste hon iväg till Eisma strand och dränkte sig. 
 

Aleksanteri var aktiv på lokal nivå inom samhället och kyrka och satt i kyrkostyrelser. Han blev antagligen ofta tillfrågad i allehanda ting, då han förefaller ha haft en fallenhet för både tal och skrift. 

Aleksanteri och Helmi skiljdes troligtvis år 1936, årtalet är osäkert och på vems initiativ detta skedde. Men av Helmis brev kan man förstå att hon blev bortkörd från gården.

Av någon anledning hade en park, d v s ett område som innehöll fruktträd samt trädgårdsland, vid jordreformen år 1920, inte tillåtits ha samma ägare som Kandle gård. Därför skrevs Helmi som ägare till denna. Detta blev hennes lycka efter skilsmässan. Hon byggde ett hus och kunde där, alldeles nästgårds till Kandle gård, klara sin försörjning.
 

Av skriftväxling att döma pressade hans barn på för att Aleksanteri skulle ansluta sig till de ingermanländare som av tyskarna tilläts evakueras till Finland. Det är lite oklart, men i sista stund innan röda arméns återockupation av Estland, har han begett sig till Finland. Där bor han hos sonen Leo i dennes stuga/bastu i Tikkurila, några mil nordost om Helsingfors. Där hjälpte han Leo att bygga ett boningshus, vilket Leo behöll livet ut. När takstolen var rest skulle detta firas (taklagsfest), och Aleksanteri gav sig iväg för att köpa brännvin. På hemvägen bar det sig inte bättre än att han blev påkörd bakifrån av ett tåg när han vandrande längs järnvägsspåren och skulle flytta sig för ett annalkande tåg. 

Han lär ha avlidit omedelbart. Leo beskriver i flera brev för sin mor och sina syskon vad han vet om händelsen och hur han fick ta hand om sin döde far, en berättelse som inte kan lämna någon oberörd.