Ett finskt krigssjukhus

Av Adolf Yllö

Enligt önskan av föreningens styrelse har jag lovat plocka fram några minnesbilder och berätta om dessa fem månader som jag tillbringade som nybakad, estnisk flyktingläkare på ett finskt krigssjukhus, från april till september 1944.

Trots att jag bar samma gråa finska soldatuniform som pojkarna i det estniska regementet JR 200 hade jag dock en annorlunda bakgrund till min vistelse och mitt arbete i Finland. Eftersom jag var från min fars sida ingermanländsk finne, erbjöds hela vår familj att på ett officiellt sätt repartiera till vårt ”fädernesland” i samband med förflyttning av drygt 660 000 ingermanländare till Finland, huvudsakligen från det av tyskarna ockuperade området öster om Narva. När jag fick mitt utresetillstånd var jag 23 år gammal och hade just till julen 1943 hunnit avsluta mina medicinska studier vid Tartu universitet och fick min läkarlegitimation.

Själva överresan skedde i en mindre grupp på morgonen den 5 februari från Tallinn ombord på passagerarfartyget ”Ariadne”. Vi var instuvade i fartygets tomma lastrum tillsammans med vårt medhavda bagage och under resan till Helsingfors hade vi betryggande sällskap av tyskt jaktflyg.

I jämförelse med andra från Estland ankommande flyktingar hade jag två viktiga förmåner: dels kunde jag officiellt växla den tyska valutan som jag hade i fickan till finska mark, dels väntade min äldre bror Leo mig i Helsingfors. Han hade lämnat Estland ett halvår tidigare och kunde nu vara mig till stor praktisk hjälp och till och med erbjuda mig tak över huvudet hemma hos sig i en av Helsingfors förstäder (Tammilund) efter att jag genomgått den obligatoriska karantänvistelsen i baracklägret i Oitti den femte till tolfte februari.

När jag sedan började se mig om beträffande arbetsmöjligheter i Helsingfors framgick det ganska snart att det var närapå omöjligt att få läkarjobb. Jag kan till och med säga att jag, under mitt besök på Finska Medicinalstyrelsen, blev bemött på ett överlägset sårande sätt. Huvudorsakerna var naturligtvis att jag som läkare var ung och oerfaren och att jag inte behärskade finska språket, vilket gjorde att jag måste kommunicera med myndigheterna på tyska.

Trots bristen på arbetsmöjligheter erbjöd emellertid Helsingfors vid denna tidpunkt utomordentliga möjligheter till förvärvande och praktisering av tvivelaktiga levnadsvanor, särskilt om man råkade ha några pengar på fickan. Därför blev också beslutet att skriva in mig som frivillig i finska armén som en logisk slutsats, delvis också påverkat av underhandsinformation från Estland. Enligt den informationen hade mina bästa vänner där tagit på sig soldatmunderingen och några av nära skolkamrater fått sätta livet till i de hårda striderna vid Narvafronten. På frivilligbyrån ställde jag emellertid som krav att jag skulle placeras på något av de finska krigssjukhusen eftersom jag hade för avsikt att stanna i Finland för gott. Därför var jag angelägen om att fortast möjligt lära mig finska språket och sätta mig in i de finska behandlingsmetoderna för att längre fram förvärva en finsk läkarlegitimation. Lyckligtvis accepterades mitt villkor och under mitt besök på byrån togs aldrig möjligheten av JR 200-anslutning på tal. Annorlunda var det när min bror, själv artilleriofficer i reserv, några månader senare sökte som frivillig till ett finskt krigsförband – han kunde skrivas in i JR 200 eller förbli civil, vilket han också blev.

Jag fick min militärutrustning i Helsingfors den tredje april och reste enligt order till Lahti den fjärde april för vidare instruktioner. Jag var militärtjänsteman (sotilasvirkailija) med löjtnants tjänstegrad. Jag bar den vanliga soldatuniformen men hade den röda officerskokarden på min mössa och rangmässig läderrem över axeln. Först en tid längre fram lyckades jag genom förmedling av sjukhusprästen på svarta marknaden skaffa mig riktiga officersbyxor av ”puffmodell” och av finaste gabardintyg. Hur som helst så var redan nu de finska soldaterna tvungna att hälsa på mig genom att ”slänga slev”, vilket jag uppfattade som synnerligen genant.

I Lahti infann jag mig på regionstaben där jag efter ett par timmars väntan tog vänligt emot av medicinöverste von Bondsdorf som mig veterligen i det civila var invärtesprofessor på en Helsingforsklinik. Efter en stunds övervägande fick jag beskedet att jag skulle vidare till regionens 43:e krigssjukhus, vilket var ett kirurgiskt sjukhus. Efter evakueringen från Viborg i samband med vinterkriget blev jag inkvarterad i det välkända finska idrottsuniversitetet i Vierumäki, som ligger mitt i det berömda Salpausselkä med dess bergåsar och små skogstjärnar i dalsänkorna, ungefär halvvägs mellan Lahti och Heinola.

På väg dit mindes jag våren 1937 då Vierumäki Idrottshögskola invigdes i närvaro av inbjudna utländska gäster, bland annat en idrottsgrabb från abiturientkursen från varje estniskt gymnasium. Det var min gode vän, advokatsonen Matti Kutti som fick äran att representera Rakvere Samläroverk där och jag var nära att spricka av avund när han efter hemkomsten berättade om denna underbara resa. ”Varför får då aldrig jag komma till sådana ställen?” hade jag suckat… Nu var jag emellertid på väg till Vierumäki. Visserligen som följd av mellanliggande årens tragiska krigshändelser, men ändå- som det kom att visa sig – genom kärleksfull assistans av min tillitsfulla Frau Fortuna. För här väntade mig mångskiftande och lärorika arbetsmånader, här skulle jag erfara glädje och sorg, skratt och gråt, fysiska övningar och andliga allvarsstunder och utöver detta ett överflöd av sympatier, vänskap och kärlek.

Avenir Light är ett stilrent typsnitt som ofta används av designers. Det är lättläst och används i både titlar och längre stycken.

I mitt dagliga jobb fick jag ta hand om den stora gymnastiksavdelningen, där järnsängarna var formerade i sex rader, de två yttre raderna med våningssängar. Denna avdelning tog emot de lindrigare skadade, för det mesta skott- eller splitterskador och lindrigare frakturer. Den dagliga ronden tog i allmänhet två till tre timmar särskilt som man under ronden förrättade förbandsbyten och enklare sårvård.

Som ni alla minns var stridsaktiviteter på finlandsfronterna ganska obetydliga hela april och maj månad ända fram till början av juni. Därför hade vi också relativt få akuta krigsskador under behandling. Mellan bataljonsläkarvård och vårt sjukhus fanns det ju dessutom etappsjukhus närmare fronten som kunde ta hand om de flesta skadorna och patienterna skickades vidare till oss endast vid behov för eftervård. Sjukhuset kunde därför behandla kirurgiska sjukdomar hos civilbefolkningen från när och fjärran och remitterade sjukdomar som magsår, cancerfallen och dylikt för kirurgisk åtgärd. Verksamheten hade därför ganska fredsam karaktär. Bland annat kunde jag själv hjälpa en bekant estnisk fru från Helsingfors att bli intagen hos oss för operation av bröstcancer. Själv fick jag assistera vid operationerna av hjärtats lust och varje dag lärde jag mig något nytt som jag säkerligen har haft nytta av under mitt fortsatta läkararbete.

Jag vill här dock nämna några speciella medicinska vårdgrupper av kroniserande natur, där sjukhuset hade såväl behandlande som rehabiliterande uppgift.

Polioskadade unga män från epidemiår som ju drabbade såväl civila som militära. Det fanns ett halvt dussin sådana med kvarstående förlamningar och vilka trots sina svåra lyten kämpade för bättre framtid med stor energi och nästan med en euforisk intensitet, vilket gjorde umgänget med dem nästan lustbetonat.
Patienter med njur- eller lungsäckstuberkolos utgjorde en isolerad avdelning på åtta sängar som föreföll dystra och missmodiga. De stackarna låg mest tysta och var föga mottagliga för uppmuntran. När den kände finske underhållningsmusikern Georg Godzinsky besökte vårt sjukhus för att pigga upp patienter med dragspelsmusik, smög han med sitt instrument även in på tbc-avdelningen. Först togs hans besök emot mycket negativt och patienterna ansåg att det närmast var en skymf att spela dragspel i deras trista och hopplösa situation. Men när musikanten började fingra på tangenterna och med sin musikaliska genialitet trollade fram den ena vemodiga folkmelodin efter den andra, föll hela sällskapet liksom i andakt och de tackade efteråt konstnären med tårar i ögonen.
Sympatectomi var en helt ny operationsmetod, införd av vår överläkares läromästare, professor Hämäläinen i Helsingfors och vid denna tidpunkt knappast använd någonstans i Norden. Genom att operera bort en rad sympatiska nervknutar längs ländryggraden kunde man öka temperaturen i extremiteterna med några grader, vilket i sin tur bidrog till läkning av svårläkta kroniska sår, ofta sviter av svåra förfrysningar, varför en del amputationer kunde undvikas.
Sven Johanssonspik - en trevingad rak tingest av rostfritt stål för hopspikning av avbrutna lårbenshalsar var någonting nytt som jag aldrig hade ens hört talas om. Spiken hade ganska nyligen konstruerats i Sverige av professor Sven Johansson och på något sätt hade vår överläkare fått tag på tre sådana spikar vilka var flitigt använda. Vanligtvis brukar patienten behålla spiken i sin höft under resten av sitt liv, men eftersom vi bara hade tre spikar och frekvensen av lårbenshalsbrott var ganska hög, måste vi kalla in de tidigare opererade efter sex månader för att ta bort spiken eftersom det alltid stod någon eller några i kö, liggandes enligt den sedvanliga metoden månader i sina sängar, ompackade med sandsäckar. Mär jag sommaren därpå arbetade på Kullbergska sjukhuset i Katrineholm hitta de jag där i en förrådslåda kanske hundratal sådana spikar. Dåvarande överläkare visste emellertid inte vad dessa spikar var bra för och än mindre vågade han börja experimentera med dem!
Jag nämner detta endast för att understryka den brist på allt materiel som rådde på sjukhuset. Gasbindor räckte knappast för operativ verksamhet och i nödsituationen kom pappret till användning. Såromläggningen skedde i huvudsak med toalettpapper, men även denna vara kunde ibland vara på upphällningen. Sulfatabletter mot infektioner utdelades styckvis och sulfapuder vägdes för svårare sårskador med guldvåg. Det var brist på catgut (kirurgisk sytråd) och vi utbildades till mästare i konsten att få ut så många knutar som möjligt av en catgutstump. Denna sparsamhet har sedan suttit kvar inom mig genom åren och jag har alltid tänkt tillbaka på dessa krigstider då jag vid svenska operationsbord kunnat se hur mina kollegor vid ihopsyning av ett sår samlat långa catguttåtar i näven för varje knut, sedan klippt av dessa och slängt i slaskhinken. O tempore, o mores!

Arbetsordningen på sjukhuset var under de första månaderna regelbunden och väl tidsplanerad varför det blev god tid över för allehanda fritidssysselsättningar. Det var tillräckligt med snö i omgivningarna för att kunna göra skidturer med lånad utrustning. Just till 1 maj hade det kommit rikligt med snö och vi åkte ut tillsammans med överläkaren på en liten skidrunda. Avslutningsvis skulle vi åka ut för en brant backe där jag ramlade omkull gång på gång trots upprepade ihärdiga försök. Någon vidare utförsåkare hade jag ju aldrig varit! Jag minns det tillfälle då Arne Pelkonen under vår improviserade avskedsfest några månader senare, i sitt i övrigt seriösa avskedstal sa, att ”ifall du längre fram i livet visar samma starka vilja och envishet som du presterade den gången i skidbacken kommer det säkert att gå väl för dig i livet”.

Intill anläggningen bodde en äldre pensionerad överste som gav oss en gedigen kurs i orientering och även ordnade tävlingar. Min rumskamrat Viktor bad mig då och då att följa med till skyttebanan där jag fick träna mig på hans armépistol. Som måltavla hade vi en stående helfigur i rysk soldatuniform med pricken exakt över hjärta. När Viktor noggrant tog sikte på denna figur kunde jag observera hur hans ansikte blev spänt och allvarligt, nästan hatfullt, och han missade sällan.

Under veckosluten åkte både personal och friskare patienter ut i skogen för att producera bränsleved som ju var en stor bristvara under kriget. I blandskog travade vi upp meterlånga vedträn och arbetsresultatet blev uppmätt och registrerat. Tack vare min yxvane lagkompis Viktor lyckades till och med jag uppnå önskeresultatet 50 kubikmeter ved och fick som premie mottaga en liten förgylld yxa i form av en bröstnål, vilken skulle pryda mitt kavajuppslag i evinnerliga tider.

När snön hade försvunnit och tennisbanorna torkat upp, skaffades billigare tennisracketar från Lahti och jag fick lära mig vissa grundslag i denna ädla sport.

Bakom högbyggnaden stöp naturen i form av en brant sluttning mot sjön dit man kunde ta sig längs en serpentinstig. Själva sjön var en sagolik skogstjärn, cirka 50 meter bred och 200 meter lång. Åt tre håll var den omgiven av höga åsar och längs bort förenad med nästa lilla sjö genom ett bäcksprång. Tjärnens vatten var hemlighetsfullt blågrönt och ingen visste egentligen hur djup den var. När man satt på des strand eller simmade i dess uppfriskande vatten, kunde jag aldrig låta bli att komma ihåg den kusliga känslan som jag alltid hade upplevt när vi med Akademiska Manskören sjöng Mihkel Lüdigs ”Urskogens tjärn” en tonsättning av KE Sööts dikt ”Urskogens tjärn är djup, farofylld dess svarta botten, hemlighetsfull dess famn …”

På tjärnens högra strand hade vi en badbrygga med hopptorn samt två bastur – en stor för personal och patienter och en liten för läkarna och för bemärkta gäster. Den sistnämnda bastun var hittransporterad från Karelen och den var i huvudsak ingrävd i backen och täckt med jordlager. Till inventarierna hörde även en 70-årig karelsk gumma som såg till att ”löyly” var av bästa kvalitet och vid behov assisterade hon också med björkriset. Vi avnjöt denna bastu minst tre gånger per vecka och på bastuns förstukvist avhandlades de viktigaste ärendena. Bastun uppvärmdes alltid när vi hade några prominenta gäster. Innan jag hade kommit till sjukhuset hade självaste marskalken och generalläkare varit på besök. Under min tid besöktes vi av fältbiskopen, några högre militärpersoner och naturligtvis av en rad artister som skulle underhålla soldaterna. Under dessa besök följdes alltid ett rituellt program; jag som den yngste officeren på platsen fick i uppdrag att promenera med gästen runt sjön och övertyga vederbörande om naturens enastående skönhet. Till ritualen hörde också att gästen bjöds på en skopa ”hälsovatten” från en frisk bergskälla. Senare på kvällen badade man bastu och klarade av nödvändiga överläggningar under de mest okonventionella former. Avslutningsvis bjöds middag i överläkarens bostad där man kunde avnjuta en något avvikande sjukhusmeny, förstärkt med uppblandad och spetsad apotekssprit. Det som även i efterhand gör djupt intryck på mig är förhållandet att jag aldrig ansågs vara för ung, för främmande eller för dum för att deltaga i dessa tillställningar. Nackdelen var emellertid att man vid matbordet oftast konverserade på svenska som i mina öron lät som rena kinesiskan. I uppsluppen sinnesstämning började man där ofta berätta lustiga historier som jag inte kunde följa med i. Jag observerade emellertid att min rumskamrat Viktor skrattade med för full hals och jag försökte genom honom få veta vad som sades. Det framgick då att inte heller han förstod svenska, men ”man måste ju skratta med när andra skrattar”. Jag fann detta besynnerligt eftersom jag verken då eller senare i livet kunnat skratta utan att veta vari det roliga består.

Av gästande artister har jag redan nämnt kapellmästaren Geor Godizinsky, men vi hade även besök av en annan dragspelskung – Viljo Vesterinen. Särskilt väl minns jag besöket av operaprimadonnan Lea Piltti, eftersom rundvandringen med henne runt sjön och ritualen med hälsodrycken fyllde mitt unga hjärta med romantisk blyghet.

För större delen av underhållningen svarade emellertid personalen och patienterna själva. Varje onsdagskväll samlades man i matsalen vid brasan, där man sjöng soldatvisor unisont ur sångboken ”Aseveikko”. Oftast läste någon officer djupsinniga strofer från ”Fänrik Ståhl” eller motsvarande och det fanns alltid någon som kunde bidra med sång eller musik. Även jag ställde upp en kväll och framförde Tammeveskis sånger ”Uksainus õis” (en enda blomma) och ”Unistus” (drömmeri). Avslutningsvis hade överläkaren alltid något tungt vägande att säga. Han talade långsamt och med eftertryck på varje stavelse, tungt och slutgiltigt. Vid dessa tillfällen uppfattade jag skönheten i det finska språket men fick även känslan av att detta språk var skapt för män, för maskulina män. Det fanns alltid något ödesmättat och odiskutabelt i Arne Pelkonens framförande när han slutade med orden ”kertaa kaikkiaan!” (och därmed basta).