Helmis minnesanteckningar

Minnesanteckningar berättade av Helmi Yllö (1968-69), nedskrivna (1968/69) och översatta till svenska av Adolf Yllö.

Min uppväxt i Estland

Mina föräldrar, Gustav Klement (död 1939) och Agathe Wakmann (död 1900), härstammar båda från Iisaku socken, Terevere by (nuvarande Estland, sydväst om Narva. (Iisaku, Terevere och Varesmetsa är byar som ligger sydväst om Narva, ganska nära sjön Peipsi). Vår närmaste järnvägsstation var Jôhvi. Mina morföräldrar (farföräldrar? Det är samma ord) hade en affär intill den stora landsvägen.

När min far hade avslutat sockenskolan, blev han efter prov utnämnd till skollärare i byskolan i Varesmetsa (Kråkskogens) by. Där gifte de sig och mina föräldrars kärleksbrev låg länge kvar i byrålådan. Ur breven kunde man förstå hur innerligt de älskade varandra. Fars kärleksbrev var mycket intressanta. Min bror skickade senare dessa till mig i Estland, men de blev kvar på vinden i Rakvere liksom mycket annat.

Min mor var en god sångerska och hon fick uppträda som solist under den första sångfestivalen, som ägde rum i Tartu den 18-20 juni 1869. Jag bevarade länge den berömmande tidningsnotisen där hon kallades ”Näktergalen från Iisaku”. Under sångfestivalen lär flera studenter ha varit intresserade av henne, men hon såg sig bara omkring och letade efter sin ljushåriga Gustav. Min mor var inte särskilt vacker och hon tyckte själv att systern Iida var mycket vackrare. För att själv bli vackrare brukade hon färga sina läppar med albark – så har hon i alla fall berättat för mig.

I Varesmetsa by bodde vi i skolbyggnaden. Från denna tid minns jag särskilt två händelser. Den ena gången hade min far låtit en pojke sitta kvar i klassen när de andra lekte ute på gräsmattan. Då grät jag och bad min far att även låta denne pojke leka med de andra barnen. När pojken hade bett om förlåtelse fick han faktiskt gå ut och leka. Den andra gången kom en ung man på natten för att stjäla äpplen. Min far fick tag på honom, ledde in honom i huset bara för att i lampskenet se vem denna tjuv var.

Under julaftonen kom byborna till skolhuset. Man bad och sjöng där, men vi hade bara några stearinljus som prydnad till julgranen.

När far slutade sitt arbete som skollärare flyttade vi och bodde på en lantgård.

Min farfar hade sysslat med handel. Han hade bland annat gjort affärer med judarna och blev med tiden så rik att han kunde köpa en gård till tre av sina fyra söner. Farfar själv flyttade ihop med sin äldsta son Jaan, men denne Jaan var en synnerligen lat man. Själv minns jag honom endast sittande vid spismuren, rökande på sin pipa. I det stora rummet fanns en vacker snidad träsoffa, men den fick vi lämna där eftersom den var obolstrad.

Även Jaans äldste son var en odåga. En gång behövde han ämne till krumträn. Då sågade han helt enkelt ned en lönn som min far (hans farbror) hade planterat. Jag minns så väl denna tomma lucka i raden av övriga träd.

Mina föräldrar hade samma sjukliga benägenhet som jag själv när det gällde plantering av blommor och prydnadsträd. Vi hade dock inte tillgång till några särskilda blommor utan vi tog hem torvor med vilda ängsblommor, till exempel stormhatt. Mor delade torvorna med kniv och planterade ut blommor på olika ställen. Det var också viktigt att hålla fritt från ogräs på tre gångbanor och runt balkongen.

Några kilometer från vår gård låg Pühtitsa* kloster på Pühtitsaberget. (Pühitsa kloster ligger vid Peipsis utlopp norrut på västra sidan. På kartan rakt österut från Iisaku). Den 15 augusti varje år passerade ett pilgrimståg vår gård. Det var ryska munkar från ett annat kloster som vandrade till Pühtitsa, bärande på sina helgonbilder. I Pühtitsa fanns nämligen en helig källa vars vatten prästerna stänkte över besökarna. Man kunde också ta med sig vatten från källan i flaskor. Över källan hade man byggt ett kapell med Madonnabilden. Enligt rysk sed trängdes alla besökare för att få kyssa denna bild. Ibland stannade pilgrimsvandrarna till vid vårt hus och var mycket begeistrade över trädgårdens skönhet.

Min far hade ännu en bror som hette Toomas. Han fick ingen lantgård utan bodde i Petersburg där han arbetade som tjänsteman. Men han kom hem till oss varje jul och hade då med sig julklappar. Ännu idag minns jag den glädjen som jag kände när jag fick en enkel docka av honom.

Vårt hus på gården, dit vi flyttade från skolbyggnaden, var ett nybyggt hus. Redan första dagen kom grannarnas barn för att hälsa på oss och jag delade ut karameller till dem. Men tyvärr var det så att det var nio barn och jag hade bara åtta karameller. Därför blev ett barn utan. Detta beredde mig stor sorg och vid flera tillfällen efteråt försökte jag gottgöra denna orättvisa gentemot henne på något sätt.

Vårt hus var förhållandevis stort, det fanns tambur, stort vardagsrum, gästrum, sängkammare, kök och hembiträdesrum. Vi hade en piga, en dräng och en vallgosse anställda på gården. Min mor måste själv väva allt tyg till våra kläder och hon sydde även kläderna. Vårt kök var så stort att man kunde hänga en gunga tillverkad av rep. Där brukade jag gunga varje morgon medan min far selade hästen för att köra mig till skolan.

Jag gick i Pühtitsa klosterskola där alla var ryskspråkiga. När jag började där lyfte läraren upp några pinnar och frågade mig hur många det var. Jag förstod ingenting, jag rodnade och klämde hårkammen som jag hade i handen. Så småningom lärde jag mig riksspråket som var ryska. Från skoltiden minns jag att under fastetiden fick ryssarna inte äta kött. När en av flickorna tingade till sig en bit kött av mig fick hon stå i skamvrån.

Senare fick jag gå i estnisk sockenskola. Mina kunskaper ansågs vara så bra att jag fick börja direkt i tredje årskursen. I denna skola hade jag också min första beundrare som hette Jundas. Han satt i bänken framför mig och var alltid mån om att vässa min griffelpenna och se till att min linjal var på rätt plats. Vart han tog vägen efter skolan vet jag inte.

Eftersom det var långt till sockenskolan fick vi bo kvar där. Vi var tre flickor i ett litet rum och vi måste laga vår mat själva.

Numera är jag mycket förvånad över att jag var så fåfäng på den tiden. När vi fick veta på kvällen att skolinspektören skulle komma till skolan nästa dag, sprang jag hem i mörkret genom mossen, bara för att ta på mig en ny klänning. De blev naturligtvis uppskrämda hemma när jag oväntat kom in genom dörren. På morgonen måste min far köra mig till skolan igen. Jag minns fortfarande mycket väl hur tygmönstret såg ut i klänningen. Men jag skulle nog ha fått beröm av inspektören även om jag inte haft den klänningen. Han var ryss och jag behärskade ryska språket väl.

Sedan började skolgången i Narva. Jag försökte komma in i tyskspråkig skola, men det lyckades inte. Jag kom in i gymnasiets tredje årskurs, och meningen var att jag efter avslutad skolgång skulle bli skollärare.

Under de första gymnasieåren var jag en flitig elev och också framgångsrik, eftersom jag varje år fick en bok som hederspremie. Alla dessa diplom borde jag egentligen ha inramade och hängande på väggen, men de fick i stället stanna i Hakaja i Ingermanland (där Helmi senare arbetade som lärare) någonstans på skolans vind. Även premieböcker såsom ”Onkel Toms stuga” och verk av Puschkin, Gogol och Tolstoi, fick jag lämna kvar i Hakaja hos Lohis, eftersom jag inte kunde ta med dem över gränsen till Estland.

Till min konfirmation köpte min far en vit och en svart klänning. Jag kunde stoltsera med dessa under många år. Särskilt roligt var det att ha på mig den svarta klänningen på festerna, speciellt när jag blev uppbjuden först till dansgolvet.

Skoltiden i Narva var en skön tid. Det var dock synd att jag fick nya intressen under det sista skolåret och därför inte heller längre fick något hederstecken. Tack vare mina studieframgångar var jag också befriad från skolavgiften som på den tiden var 80 guldrubel.

I sista klassen inträffade bland annat en pinsam olycka. Jag och ytterligare nio elever maskerade oss och åkte med två slädar ut på stan. I förhoppning om att inte bli igenkända besökte vi också några av våra lärare, men någon hade angivit oss och vi blev tagna till polisförhör. En efter en släpptes vi från förhörslokalen så att polisen kunde räkna hur många vi var. Detta minns jag som en mycket obehaglig händelse.

Mitt avgångsbetyg från gymnasiet gav jag till Leo för förvaring, men det försvann tydligen någon gång i Finland, tillsammans med Bernadotte-familjens släkttavla som jag hade skaffat.

Helmi och hennes far Gustav, 1939

Min systers död

Minnen av olyckliga händelser är svåra att glömma. Ett sådant minne är min syster Adeles öde. Hon var inte mer än fem år när hon insjuknade i något som i början såg ut att vara en vanlig förkylning. Jag minns ännu mycket klart hur min mor bar henne i famnen och vyssjade. Från skogen hördes samtidigt jägarnas hornsignal och då sa Adele att ”det är änglarna som ropar på oss”. Hennes sjukdom pågick över en vecka och hon dog på den nionde dagen. Man sa att det var tuberkulos. Det fanns en läkare i klostret, men han kunde ingenting göra och min mor gjorde sig svåra förebråelser för att hon inte hade hämtat läkare från Iisaku. Adele var en mycket vaken flicka och hon hade mycket god sångröst.

Snart efter Adeles död insjuknade även moster Iida som var gift med en köpman och bodde i Iisaku. Där hade de nog nära till läkare som besökte den sjuka varje dag, men döden kunde han ändå inte skrämma bort. Iidas död var på sätt och vis en tröst för min mor eftersom hon förstod att läkaren inte heller skulle ha kunnat rädda Adeles liv.

Min mors död

En vinter, när mor och jag åkte med släde hem någonstans ifrån, var hon mycket mån om att stoppa om mig, men sig själv brydde hon sig inte om och så blev hon illa förkyld. Jag minns inte hur länge denna sjukdom varade, men jag minns att hon besöktes av kyrkoherden som kom tillsammans med läkaren. När kyrkoherden, som hette Intelmann, hade avslutat sin bön sa mamma: ”Jag är säker på att vi träffas igen i himlariket!” Jag minns ännu min mors dödsdag.

Mamma hade önskat att bli begravd i sin himmelsblåa klänning. Jag minns att när min moster måste tråckla om klänningen höll jag fast i trådändan och drog för att sömmen skulle bli rakare. Mostern såg detta och blev skrämd eftersom hon först trodde att spöken drog i tråden.

Moster Louise skickade en flaska med mörkt innehåll från Petersburg som säkert skulle råda bot mot mammas sjukdom. Men en morgon kom döden ändå. Hon bars ut genom samma dörr genom vilken man en gång tidigare hade burit in en flygel som födelsedagspresent till henne. Denna natt hade hela sångkören kommit för att väcka henne med sång och pianospel.

Jag var 12 år.

Min farfars död

När min far hade sålt gården efter min mors död, flyttade vi tillsammans med min bror för att bosätta oss hos Henriksons, där far hade fått anställning som förvaltare. När farfar skulle lyfta ner en spegel från väggen föll den i golvet och gick i bitar varpå farfar sa med sorgsen röst: ”Jaha, tydligen ser jag er aldrig mer”. Vi såg honom aldrig efter denna händelse.

Man måste förvåna sig över att tre av mina nära och kära, mor, syster och farfar, fick en sådan sjukdom genom förkylning som läkarna inte förmådde bota. Mamma för sin del trodde att bönen skulle hjälpa. Min mamma var nog religiös och trodde på Gud, men hon tillhörde inte något särskilt trossamfund. Hon försökte lära mig och min bror att läsa aftonbön och om jag minns rätt började bönen med orden: ”När jag är trött och önskar vila, tag då mig under ditt beskydd”.

Själv har jag aldrig lärt mina barn att läsa aftonbön, men min son Adolfs fru Ingrid, gjorde det när barnen var små. Men själv minns jag varje kväll dessa ord som min mor en gång lärde mig, fast jag lägger till några ord från mig själv. Jag kan dock inte betrakta mig som religiös, i alla fall inte på samma sätt som Alice (gift med kapten Johannes Yllö) som läser sin psalmbok flitigt.

Min barndom efter moderns död

När min mor dog blev det svårt för min far att sköta gården och hushållet. Jag blev redan som ung tvungen att hjälpa till i hushållet. En gång när vår vallgosse skulle hänga upp bjällran kring kossans hals, blev han stångad i magen av tjuren så illa att min far fick köra pojken till sjukhuset i Petersburg och dessutom betala skadestånd till pojkens mor.

En annan gång åkte tant Olga, som hade hjälpt oss mycket efter min mors död, med hästen till posten för att skicka ett brev till sin fästman. Hästen började emellertid skena och tant Olga blev så illa skadad att hon inte kunde gå längre. Även hon måste skickas till sjukhuset i Petersburg, vilket innebar att man måste köra henne med häst till Jöhvi och därifrån vidare med tåg.

Skötseln av gården blev min far övermäktig, varför han sålde den och i stället tog anställning som förvaltare hos Henrikson. På den tiden gick jag redan i gymnasiet i Narva och min bror Hans Klement hade kommit in på meteorologiska akademin. Hans studier avbröts dock av kriget under tjänstgöringen på en meteorologisk station i Kaukasien och så småningom blev han utsedd till skollärare där i en estnisk skola.

Beträffande skolläraryrket kan jag således konstatera att redan min farfar hade lärt sina barn på egen hand i sitt eget hem, att min far var en regelrätt skollärare och att jag själv, min bror och min dotter Elsa har verkat som skollärare därefter.

Adolf kunde naturligtvis skriva en hel bok från sin skol- och universitetstid som kunde vara en förebild för andra. Helt barfota behövde han naturligtvis inte vandra på Tartus gator såsom Tammsaare (Anton Hansen Tammsaare var en berömd estnisk författare som kom från mycket fattiga omständigheter men likväl lyckades studera i Tartu. Han dog år 1940 (Adolfs anm)), men det var inte långt därifrån. Men han blev född under lyckostjärnan och därför har allting hittills gått bra för honom.

När jag nu sitter här i Uppsala och virkar, klingar alla de vaggvisor som jag en gång i tiden sjöng för mina små i mina öron. De lekte alltid mycket snällt med varandra eftersom det inte fanns andra barn hemma under somrarna. Vi råkade dessbättre inte heller ut för några olyckor. En gång kom Leo och hade lockat in en orm i en flaska, en konst han hade lärt sig av soldaterna. Vi hade gott om ormar där vi bodde men hade aldrig ont av dem.

Min far hade snickrat ihop ett litet bord med en bänk där alla fyra barnen satt och åt – för det mesta soppa, kokt på mjölk. Brödet var oftast bakat av min svärmor. Min svärmor var en ovanligt snäll människa. Hon var tredje hustru till sin man och således styvmor till min man Aleksanteri. Hon gav allt av sina små tillgångar till Aleksanteri när han började gå i skolan i Narva. Min man fick som ung lida nöd och måste ofta klara sig med bara svart kaffe. Han har berättat för oss om dessa hårda tider många gånger. Men på något sätt klarade han sig igenom skolan ändå.

Om vårt liv i Hakaja skulle säkert herr Lohi, vars bror var min elev i skolan, kunna berätta mycket. Mitt eget liv i Hakaja gick väl eftersom man måste tala ryska överallt, men skolbarnen var finsktalande. Det var en lycka att jag kunde komma ifrån Hakaja efter tre års bekantskap med kommunisterna.

I Estland blev det vissa språksvårigheter eftersom man här inte alls gillade det ryska språket. Mina barn talade ingermanländsk finska och ryska innan de flyttade till Estland. Vi fick ofta höra skällsordet ”vene svinja” (ryska svinet). Men vi kom över det hela så småningom när jag började undervisa i skolan. Där läste även tre av mina egna barn. Mina barn lärde sig påfallande fort att behärska det estniska språket, men jag ville inte att de helt och hållet skulle glömma bort det ryska språket. Jag inhandlade ryskspråkiga böcker som vi läste tillsammans. Det hela tjänade dock knappas någonting till eftersom de alla numera har glömt ryskan, dock inte jag själv!

Barndomens julafton

Vi var alla tillsammans - föräldrarna, barnen och Toomas – och satt i farbrors rum där farfar berättade allehanda saker för oss. I rummet intill klädde våra föräldrar julgranen och när stearinljusen hade tänts, öppnades dörren. Nog var det en stor glädje för oss. Det runda bordet var täckt med bordsduk och därunder var julklapparna. Naturligtvis kunde vi inte vänta något märkvärdigt bland julklapparna. Jag minns att jag en gång fick ett ryskspråkigt skrivhäfte där man hade skrivit en mening på ryska. Jag måste då själv skriva denna mening om och om igen tills hela sidan var fullskriven. Jag minns emellertid att medan jag skrev blev raderna allt kortare och kortare innan sidan var full.

Min gymnasietid i Narva

Jag bodde då tillsammans med en annan elev i ett litet hyresrum och vi blev mycket goda väninnor. Hon hade en rik morbror och därför hade hon oftast gott om pengar, vilket man inte kunde säga om mig! Hon hette Friida och hon var ofantligt vänlig mot mig. Hon brukade till exempel köpa teaterbiljetter till oss båda och hon körde mig ofta till sitt hem i Vaivara för att vi skulle tillbringa skolferier tillsammans. Från min sida hade jag inget att erbjuda henne, eftersom min fars lön som godsförvaltare inte var särskilt stor. Jag kan faktiskt inte räkna ut varför Friida uppskattade mitt sällskap så pass mycket. Hon var själv vacker såväl till utseendet som till kroppen. Jag har ofta beklagat mig över att jag inte har något foto av henne. Tack vare hennes givmildhet var mina sista skolår verkligen angenäma. Men efter skolan skildes våra vägar. Hon utbildade sig till stenograf och flyttade till huvudstaden (Tallinn), men varje gång som jag besökte henne släpade hon med mig till visiter hos sina huvudstadsbekanta, vilka till huvuddel tillhörde stadens ”finare folk”.

När jag bodde i Hakaja i Ingermanland och redan var gift, drömde jag om Friida flera år senare. Jag skrev då ett kort till hennes mor och undrade vad som hade hänt. Postkontoret vidarebefordrade aldrig detta kort utan meddelade mig att hennes dotter hade varit svårt sjuk och avlidit. Hennes fästman hade varit med på begravningen. Nu ville man inte förstora moderns sorg genom att översända mitt kort.

Ja, mellan Friida och mig förekom aldrig några meningsskiljaktigheter eller missförstånd. Jag har nog egentligen aldrig haft någon annan sådan väninna som tog så väl hand om mig.

Naturligtvis kan jag nämna Alice som var min väninna (gift med kapten Johannes Yllö). Även hon har alltid varit mycket omtänksam och tillmötesgående. Vi har dock olika uppfattning i religiösa frågor. Hon ville så gärna att jag skulle följa med henne till en bibelstund och en gång gjorde jag faktiskt det. Men när jag under nattvarden stod där vid altaret och skulle bekänna mina synder kunde jag inte komma ihåg en enda begången synd. Det kändes besynnerligt eftersom jag ju vet att jag har syndat otaliga gånger.

För närvarande har jag tvärtemot svårt att komma ihåg något gott som jag skulle ha uträttat och alla mina felsteg plågar min själ. Innerst inne är det väl orsaken till min sjukdom. Åter och åter handlar jag på ett sätt som jag strax efteråt måste ångra, men jag kan omöjligen undvika att sådant inträffar. Vem kunde lära mig? Hur skulle jag kunna lära mig att handla så att jag inte skulle behöva ångra mig efteråt? Alice läser någonting ur sin bönebok och finner frid och känner sig nöjd med tillvaron. Jag finner däremot ingen tröst därifrån och inte heller hjälper de böner som jag försöker sätta ihop själv.

Varför kan jag inte vara likadan som under skoltiden då jag aldrig hade några ordväxlingar eller gräl med Friida? Nog försöker jag, men misslyckas jämt….

Efter att jag slutat gymnasiet

Här några ord om det liv jag levde efter att ha slutat skolan…

Jag minns att vi satt tillsammans med lärarna i vårt klassrum när skolan var slut och vi alla var mycket nedstämda. Ingen kunde ju veta hur man kunde tillämpa all den kunskap i praktiken som vi hade fått från skolan. Min egen situation var sådan att jag inte kunde räkna med något kapital från min fars sida. När min far sålde sin gård fick han en del pengar, men en lyckosökare och skojare (estniska aferist) med namnet Nei lockade min far att låna ut sina pengar till honom. Husägaren i Narva, som hade utlovat höga räntor för lånepengarna, gick i konkurs. Först hade han betalat sina räntor något sånär, men så småningom fanns det ingenting att ta ifrån, inte ens genom domstolsbeslut. Därefter började min far att arbeta som förvaltare hos Henriksons.

När jag gick i gymnasiet åkte jag under vårarna till Petersburg där jag hade annonserat i lokaltidningarna för att få arbete som guvernant i någon familj. På den tiden ville nämligen de rika affärsmännen att deras barn skulle ha en lärarinna under sommaruppehållen, som skulle lära dem tala tyska. På så vis kom jag att under somrarna bo på olika ställen och utöver att jag bodde gratis så fick jag också min lön.

Jag fortsatte med sådant sommararbete även när jag blivit skollärare och på detta vis fick jag dubbel lön under somrarna. Trots detta blev jag aldrig rik! Jag måste hjälpa min bror Hans under hans studier innan han fick sin anställning vid den meteorologiska stationen i Narva Joesuu och kunde klara sig på sin egen lön.

Så länge jag var skollärare och ogift bodde min far hos mig. När jag hade gift mig stannade han hos min bror Hans i Narva-Joesuu ända tills han flyttade till Kaukasien. Då kom han tillbaka till oss och var oss till stor hjälp när vi flyttat till Hakaja. Han hjälpte min svärmor på alla vis och var också försäljare i kooperativhandeln. Så småningom kom den tid när vi fick ta avsked av varandra i Hakaja. Min far hade tillverkat ett särskilt skydd mot regn under vilket vi kunde sitta under vår resa till Jamburg*, dit vi hade en 25 kilometer lång resa, för att fortsätta till Narva.

Som skollärare

Under ett sommarlov var jag hos en överste för att ta hand om hans son Koms och undervisa honom i tyska. Hembiträdet visste att pojken inte var fruns barn utan var född av en kvinna utanför äktenskapet och att pojken ställdes utanför dörren när han var spädbarn. Tydligen kunde frun i huset inte få barn själv och då löste man problemet på detta sätt.

Denna överstefamilj bodde i Strelna. De var mycket nöjda med mig och jag blev ombedd att komma tillbaka även nästa sommar. Då skänkte frun mig en ring med rubin på. Hon tog den faktiskt från sitt eget finger och satte på mitt finger. Ringen passade precis på mitt lillfinger.

En annan sommar var jag hos en gymnasielärare i Gatschina. Där fanns tre barn och en liten pojke som var mycket lik sin far. Men mannen var ganska lättsinnig och försökte kyssa mig flera gånger. Även de bad mig komma tillbaka till nästa sommar. Jag undrade länge efteråt hur det gick för dem och till slut fick jag höra att han hade kämpat på ”de vitas” sida under första världskriget, (kommunisterna=”de röda”).

På detta vis försökte jag tjäna extra pengar men jag minns inte för vilket speciellt ändamål.

Alexanteri & Helmi, Bröllopsfoto 1913

Alexanteri

Min blivande man, Aleksanteri Yllö från Hakaja i Ingermanland, läste i Narva samtidigt med mig, men vi blev aldrig bekanta med varandra där. Han la nog märke till mig när jag blev konfirmerad och han undrade vem denna flicka med ljusa flätor kunde vara.

Men det tog ett par år innan vi blev bekanta på en lärarkongress. När jag blev presenterad för honom flög liksom en pil genom mitt hjärta. Först efter fyra års brevväxling gifte vi oss under sommaren 1913.

I mitt liv har många händelser avlöpt på ett helt annat sätt än vad jag skulle ha önskat. En gång i samband med en lärarkonferens gick alla på en skogspromenad. Men min fästman måste stanna kvar i rummet för att skriva ut protokollet varför jag gick ut ensam och la mig ner i gräset för att sträcka ut mig. Gräset var antagligen så högt att när min fästman sedan passerade la han inte märke till mig och följde ensam de andra till skogen. Min väninna Friida berättade efteråt att han hade varit mycket ledsen och trott att jag hade gömt mig för honom med flit. Även jag var ju synnerligen ledsen över att ha förlorat några vackra minuter.

En annan gång skulle vi mötas på en bestämd plats, men min klocka hade stannat och jag trodde att jag hade gott om tid.

En annan gång åkte vi till lärarmötet tillsammans med Katri Lohi. För detta ändamål höll byn oss med körkarl och häst, men denna gång var hästen så pass ynklig att den överhuvudtaget inte orkade trava, och på så vis hann vi inte fram i tid, varför alla hade varit oroliga. Sådana otrevligheter inträffade ofta. Annars var det trevligt med dessa lärarmöten. Vi gjorde olika förberedelser för genomförande av skådespel och andra uppträdanden. Allting diskuterades naturligtvis på ryska. Under denna tid förekom det aldrig att någon använde alkohol och det gick inte heller att få tag på.

Det var naturligtvis tråkigt att vi inte umgicks med lokalbefolkningen på samma sätt som esterna gör till exempel genom att organisera sångkörer och dylikt. Vi sysslade faktiskt endast med barnen.

Under kommunisternas styre tvingades befolkningen till möten i Folkets Hus, men endast för att göra propaganda. Där hängde bilder av Lenin och andra pampar på väggarna.

Vår sista sommar före giftermålet bodde vi tillsammans med min far i Narva-Joesuu. Där hade jag tillfälle att ge lektioner mot betalning och jag minns denna tid som en av mina lyckligaste. Jag fick pengar från två håll och jag kunde leva ett fullt fritt liv. Dessutom skötte min far om hushållet och han var bland annat en alldeles utmärkt kock.

Samma sommar 1913, blev vi vigda av kyrkoherde Kajander i vårt eget hem. Där stod vi på en turkisk matta. Nästa dag började vi vår bröllopsresa till Krim. Vi hann tillbaka hem just när skolorna skulle börja igen.

I Krim badade min man gyttjebad även om han inte led av någon sjukdom. Svarta Havets strand var täckt med ren sand. Det var skilda badställen för män och kvinnor. Redan då kunde man se kvinnor med bara armar, men kroppen i övrigt var sedesamt påklädd. Jag är inte säker om ens männen fick visa sina bara bröst och ryggar, sannolikt inte! Eljest skulle ju även min man skaffat sig några speciella kläder för detta ändamål.

I Krim köpte vi två badhanddukar och jag fick ett silverarmband. Vi hade gott om pengar eftersom vi båda hade lön och dessutom kom det rubel från skogsförsäljning.

Hela halvön norr om Narva Joessu var skogsbevuxen och min farfar hade redan som ung köpt hela detta område. Han tjänade bra på sina båtfrakter. Det var ju bra att man hann sälja undan en del skog för sedan kom ju kommunisterna och då existerade inte längre någon privategendom.

Och så började skolarbetet i Hakaja. Jag minns att vi kunde vara tillfreds med allting. Den största olyckan var faktiskt när vår katt dog. När vår hemhjälp Mari malde kött gav hon senor och hudbitar till katten. Katten började vrida sig av smärtor och var snart död.

Min svärfar Mikkeli Yllö dog precis efter min son Leos födelse, men han hann dock uppleva glädjen över sonsonens födelse innan han dog.

När min man flydde till Estland var Leo, Elsa och Varja födda. Men Adolf föddes först när hans far var i Narva Joesuu. Även denna förlossning gick lyckligt trots att jag bara hade min svärmor till hjälp. Även Liisa, som var estniskfödd hustru till min svåger Egar (?) kom till hjälp. Det var tur att vi alla var så friska, eftersom det inte var lätt att få läkarhjälp i Hakaja.

Min far byggde ett trähus åt sig själv i Hakaja by. Man måste förvånas över att han förmådde göra det men han hade en stor längtan att komma ifrån byns centrum. Det fanns två rum i hans hus och i det bortre rummet låg en turkisk matta på golvet. När han senare kom till Estland sålde han huset till Ussov.

Livet i Hakaja, Ingermanland

I Hakaja fanns endast en familj med namnet Lohi, alla andra hette Yllö, även om de alla inte betraktade sig som släkt sinsemellan. Min svärfar bodde där och var redan en åldring, gift för tredje gången. Hans sista hustru, som jag brukade kalla svärmor, var till stort stöd för honom. Sonen Aleksanteri var det sista barnet från hans andra äktenskap.

Innan vi var gifta reste vi ofta till Petrograd (St Petersburg) för att besöka museer och teatrar. Vid dessa tillfällen stannade jag hos min skolkamrat Naurits och min fästman hos sina släktingar. När vi kom hem från dessa resor och min svärfar kunde återse sin son välbehållen, grät han av glädje. Av de andra av hans söner, således mina svågrar, minns jag Pärtel, Anders, Simo och Georg. Den förstnämnde tog del i rysk-japanska kriget 1905 där han hade kaptensgrad. Han blev så pass skadad av kriget att han efteråt ville bo helt ensam. Han byggde sig en liten kvarn intill en bäck och livnärde sig genom att mala spannmål. Några gåvor ville han trots sin fattigdom aldrig ta emot. Jag minns hur jag en gång ville ge honom en köttbit, men han slog ifrån sig med båda händerna. Han hade blivit mycket religiös och använde aldrig alkohol. Till utseendet såg ha bra ut. När vi lämnade Hakaja blev han ensam kvar i sin lilla stuga.

Min mans helbror hette Jüri (Georg). Även han var sjökapten på båten mellan Narva och Narva-Joesuu. Inte heller han tyckte om alkohol, men det gjorde däremot halvbrodern Simo som också var kapten på sin egen båt som han ärvt efter sin far. Båtfrakterna gav goda inkomster så att man kunde köpa hela halvön för pengarna. Men Simo bara skröt om sina pengar, han strödde ut pengar bland folket och rullade sitt rökverk i papperspengarna, allt detta i berusat tillstånd naturligtvis. Till slut hade han inte heller någon båt kvar.

När vi var unga förekom det aldrig alkohol i vårt sällskap. Även under lärarkonferenserna användes endast alkoholfria drycker. Detta ofog började först i Estland och till slut blev Aleksanteris alkoholmissbruk farligt och var som en sjukdom. Jag vände mig till ordföranden i sockennämnden för att få honom att hjälpa till så att vårt hushåll inte skulle sluta med bankrutt. Men även denne herre var tydligen intresserad av krogbesök och dylikt.

Under min barndomstid förekom det aldrig något alkoholbruk i vårt hem. Man sjöng och dansade och hade roligt ändå. Men min farbror Toomas, som var min fars tredje bror och som levde som ungkarl i Petersburg och arbetade som tjänsteman, tyckte om brännvin. Till jul hade han alltid med sig presenter till oss. Ännu idag minns jag en docka med örhängen. Själv tog han några snapsar, vandrade fram och tillbaka i rummet, pratade med sig själv och ville aldrig gå och lägga sig. Min far började också få intresse för alkohol när han hade börjat arbeta som förvaltare.

Skolorna, i vilka Aleksanteri och jag arbetade, låg ganska nära varandra, I Hakaja och Kirjamo Kool. Båda skolorna låg ganska isolerade och sällskapligt umgänge kunde bedrivas endast i lärargrupperna. Vi hade ofta sammankomster med sång och gitarrspel, men alkohol förekom aldrig. Sammankomsterna var överhuvudtaget mycket sakliga.

Då kom mycket oroliga tider (första världskriget). Aleksanteri flydde till Estland 1919 (Estland blev ett fritt land efter första världskriget.) tillsammans med Sepänen (Elsas gudfar) och Lohi (Leos gudfar). Efter en viss tid började de längta efter sina hustrur och barn så starkt att de kom hem en natt, vandrande över isen. Vi blev först mycket uppskrämda, eftersom det då fanns många kommunister i trakten och risken för att de skulle bli arresterade var mycket stor. Därför måste de också återvända rätt fort igen. Dessutom hade havsisen redan börjat röra på sig och återvandringen över isen kunde bli farlig. Fru Lohi och jag tog på oss vita lakan och följde dem från Hakaja skolhus en bit på vägen varefter vi bad till Gud hela natten igenom för att de alla tre skulle hinna fram till Narva-Jôesuu innan isen gick upp. Och som ett under nådde de faktiskt fram i allra sista ögonblicket.

Jag och fru Lohi fortsatte att arbeta som lärare under den kommunistiska regimen. Det hände flera gånger att ”de röda” (kommunisterna) trängde sig in i skolhuset för att arrestera mig, men när de såg hur mina egna barn och alla andra skolbarn klängde sig kring och på mig, slog de med handen och gick sin väg igen.

I närheten av vår skola byggdes ett stort Folkets hus mitt i skogen och där inkvarterade kommunisterna sina soldater.

Till största del var de före detta förbrytare som rymt eller frisläppts från fängelserna, eftersom man i samband med revolutionen öppnade alla fängelseportar och släppte ut såväl politiska som kriminella fångar. Eftersom vi bodde isolerade i skogen var vi alltid rädda när de kom till skolan. Då gömde jag mig ofta tillsammans med barnen i någon vrå i skolrummet, men Adolf var då ännu så liten att han inte förstod och absolut ville komma ut från gömstället. De hade rätt att komma till skolan eftersom vi hade ett bibliotek där som de besökte.

Vi hade några höns som brukade sova på trädgrenar och under en natt stal dessa människor alla höns. Jag hörde nog själv hur de höll på med det, men när jag såg ut genom fönstret upptäckte jag en av dem stående med gevär utanför dörren och jag vågade inte försöka hindra dem. Nästa dag gick jag och talade om detta för deras befäl, men denne kunde inte säga annat än att ”sådana är de visst, det är ingenting att göra åt!”

En dag trädde plötsligt en kines in i vårt rum. Han talade mycket dålig ryska, men jag förstod så pass mycket av hans tal, att han berömde barnens utseende och hur välnärda barnen tycktes vara, medan han själv inte hade någonting att äta. Jag gick då in i skolsalen och talade med hög och låg röst omväxlande för att kinesen skulle tro att det fanns ytterligare en person där. Kinesen gick verkligen sin väg. Jag satte barnen i vagnen och vi gick allesammans till min svärmor i byn där vi fick stanna kvar över natten. Jag kan faktiskt inte komma ihåg hur vi alla kunde få plats där.

Min far arbetade då som försäljare i affären i närheten av skolan och när vi nästa dag kom tillbaka till skolhuset berättade han hur en kines dagen innan hade inhandlat den skarpaste kniven i affären och sedan suttit i skogen en lång tid och tydligen väntat på oss. Jag hade redan tidigare läst i tidningarna att kringströvande kineser kunde kidnappa och döda barn och man hade allmänt varnat befolkningen för dem.

Vi hade vår egen ko och gris. Min svärmor, som egentligen var Aleksanteris styvmor Helena (Mikkelis tredje hustru), tog hand om dessa djur. Hon var en utomordentligt god människa, omtänksam och givmild. Hon vill inte behålla någonting för sig själv, utan allt skulle hon helst ge till barnen. När vi bodde i Kandle längre fram och fick veta att hon hade dött, grät vi båda bittra tårar. Hon var djupt religiös och därför också alltid nöjd med sitt liv och sitt öde.

Mina barn växte upp mitt i naturen och hade ingen kontakt med andra barn. Endast när folket från byn kom för att hämta vatten från skolans källbrunn kunde barnen åka med dem en bit på vägen.

En gång skulle Varja hämta vatten från brunnen, men hon trillade själv i. Lyckligtvis kom vi snabbt till hjälp och kunde värma upp henne med varmt vatten från spisen, så detta äventyr slutade ändå lyckligt.

Resan till Estland

Min man hade efter några års vistelse i Estland fått estniskt medborgarskap och efter frihetskrigets slut hade han laglig rätt att begära ut sin familj från Ryssland till Estland. På så vis kunde jag resa till Estland tillsammans mina fyra barn och lämnade Hakaja för alltid. Året var 1923.

När vi hade kommit till staden Jamburg (Jaama) underkastades vi mycket noggrann kontroll för att vi inte skulle föra någonting otillåtet över gränsen. En ung kvinna hade sytt ryska metallrubel i sin kappa som knappar, men dessa blev omedelbart bortklippta.

Vid rysk-estniska gränsen stannade tåget en stund och alla resenärer steg ur. Man sjöng fosterländska sånger och många föll ned och kysste jorden – det fria Estlands jord.

När vi kom fram till Narva möttes vi av min man och herr Lohi tillsammans med sin hustru Katri. Mina barn fick choklad av dem, med de hade aldrig sett någonting sådant förut och ville inte alls äta den.

Från Narvas järnvägsstation promenerade vi till bastun. Vägen var gyttjig men Adolf marscherade duktigt vid sidan om mig och hade bara tofflor på fötterna som jag sytt till honom av vanligt tyg. I korgen hade vi dock redan då nya skor som far hade köpt och haft med sig.

Därpå följde karantänsvistelse men redan där föreföll hela livet som ett paradis. Vi kunde lyssna på bra musik, man kunde dansa osv. Både jag och mina barn hade nya kläder på oss som jag hade sytt själv. Det hade nämligen under kriget funnits goda och modiga människor som hade smugglat tyger över gränsen och min man hade lyckats skicka både tyg och ett och annat övrigt till mig. Här i lägret lärde barnen sig att gnata för att få bröd med strösocker på. Under karantänstiden var vi alla friska och överhuvudtaget hade vår hälsa alltid varit god.

När vi bodde i Hakaja hade vi vår närmaste läkare i Kosemkina, där vi också hade vår kyrka. I denna kyrka döptes alla mina barn, men Adolf var redan nästan två år gammal då han döptes, vilande i fru Joutis famn. Därför anser fru Joutsi alltsedan dess att hon är hans gudmor. Men under kommunisternas tid var kyrkan i Kosemkina stängd och endast vid något tillfälle kom prästen dit för att döpa barn och uträtta en del andra ceremonier.

När vi släpptes från karantänen bosatte vi oss i Essu herrgård, 10 kilometer från staden Rakvere. Vi bosatte oss i före detta godsförvaltarens hus. Detta hus var byggt av kalksten och i köket hade vi kalkstensgolv. Jag var mycket olycklig och kunde inte anpassa mig till detta. I Hakaja hade vi haft ett trähus och hela hemmet hade varit fullt av solljus, även om vi endast hade haft två rum och ett kök, men vi kunde ju vid behov även använda klassrummet.

Trots detta började vårt äktenskap liksom på nytt i Essu. I sovkammaren hade vi ett mycket brett fönsterbräde och när jag satt där och sydde kom min man ofta från sitt kansli tjugo steg längre bort och ville prata med mig, Han var mycket snäll och älskvärd.

Så småningom började det förekomma misshälligheter. Det var säkert mitt fel eftersom jag var alltför saklig och kallsinnig.

Valpuri, ELsa, Adolf och Leo leker i snön utanför det hus på Essu gård (norr om Rakvere) där de bordde 1922-1926 i Estland innan de flyttade till Kandle.

Huset finns ej kvar.

Skollärararbetet

Hur det i stort gick för mig i Ingermanland kan några av mina elever berätta än i dag. Man var nog ganska nöjd med mitt arbete. Fortfarande får jag hälsningskort till jul från en före detta elev som bor i Amerika och från en annan som bor i Narva (Lohi). De var båda duktiga elever och så var också Niilo Yllös syster som själv så småningom blev skollärare genom att gå ut seminariet i Kolpina som var avsett för finnarna.

Även i Estland gick skolarbetet bra. Fyra av mina elever kom in på gymnasiet i Rakvere. Jag träffade senare en av dem. Hon hade gift sig med en estnisk officer. Leo läste i min klass tillsammans med andra pojkar från Essu. Eftersom han var begåvad kunde jag låta honom hoppa över en klass, vilket även den andre läraren var med på. Eftersom det gick många barn i skolan, hade jag alltid en timlärare till hjälp, men dessa byttes varje år. Jag minns en fröken Järv, en bleknosig ung man (tbc-sjuk?) och en gift man med sin familj, medan jag inte kan komma ihåg den fjärde.

Som skollärare fick jag marschera tillsammans med mina tre barn varje morgon från Essu till Podruse. Denna arbetsperiod sträckte sig över fyra år innan vi flyttade till Kandle.
I skolan svarade jag för sånglektioner och vi deltog i barnens sångfestival i Rakvere. Vi gick hela vägen till fots, glatt sjungades från Essu till Rakvere.

Mot slutet av min lärarperiod fick även Elsa och Varja lust att sitta i skolbänken och jag fick promenera de två kilometrarna tillsammans med dem varje dag. Leo tyckte inte om att gå tillsammans med oss kvinnor och föredrog de andra pojkarnas sällskap. Han passade bra ihop med trädgårdsmästarens son Harri. Leo ville inte göra sina läxor ensam och därför började Harri ta privatlektioner hos mig för att kunna komma in på gymnasiet. I Harris sällskap gick det lätt för Leo att lära sig sina läxor. Jag lärde ju i själva verket Harri, men eftersom Leo lyssnade fick han det hela gratis.

Jag minns även en olycka från denna tid. När vi gick hem från skolan en dag, passerade vi en betesäng där det fanns en ko. Elsa, pigg som vanligt, tog sig över stängslet och fram till kon för att klappa om den. Men kon var ilsken av sig och stångade sönder Elsas kappa, Det var dock en himla tur att hornspetsen inte träffade ögat.

Jag minns också en lustig situation då en av mina kollegor bjöd in oss på besök. När vi satte oss till bords drack Elsa kolossala mängder te. Varje gång när värdinnan bjöd om svarade Elsa raskt ”Ja”.

På det hela taget var denna gemensamma skolgång med mina barn mycket trevlig. Det var svårt för mig att lägga ned mitt yrkesarbete när vi måste bosätta oss i Kandle. Jag hade inte heller hunnit tjäna in någon pension, varför jag blev helt utan inkomst.

Min mans sekreterare hette herr Kelder. Han åt lunch hos oss tillsammans med min man. Då måste matbordet vara tip top.

Numera lär det vara kolchoskontor och den ”röda vrån” (där kommunisterna samlades?) Alla djur har man flyttat till grannbyn Varangu.

Grundskolan på Tartuvägen, Rakvere

Livet i Kandle

Efter fyra år skaffade min man godset i Kandle. Han var ju distriktsförvaltare och delade upp godsägarnas mark medan han själv fick den centrala delen av godset för egen räkning. (De tyska godsägarna som funnits i Estland sedan 1200-talet fick nu lämna ifrån sig sina gods. Det var detta som Aleksanteri arbetade med som statstjänsteman.) Denna 50 hektar stora gård hade väl inget större värde. Åkrarna var mycket steniga och byggnaderna var i sämre skick än vad motsvarande byggnader hade varit i Essu. (Den herrgård i Essu som familjen bodde i blev centrum för kolchosen som bildades efter andra världskriget.)

När vi första gången åkte tillsammans till Kandle och jag fick se det stora kalkstenshuset sjönk mitt humör under noll. Men min man försäkrade mig om att allting skulle bli hur vackert som helst. Men trots att man byggde om mycket och gjorde huset snyggt utifrån kunde man aldrig få ut mögellukten från huset. När min man kom till Leos bröllop i sin frack luktade den så illa unket att fru Joutsi, som satt vid hans sida, mådde riktigt illa.

Eftersom han hade skaffat sig detta gods och själv fortsatte med sin statliga tjänst som förut, måste jag lägga ned mitt arbete som skollärare och ta hand om gården.

På gården i Kandle hade vi fem anställda och en vallpiga. Vi hade tjugo kor och fyra hästar. Arbetarna var före detta statare (med statare (som fanns i Sverige) menar troligtvis Helmi att arbetarna varit livegna under godsherren) och de var vana vid att få arbetsorder från godsförvaltaren. De kom varje morgon och frågade vad de skulle göra. För mig var det inte lätt, eftersom jag inte var van vid jordbruksarbete. Vosberg var en av dessa statare som var allra förståndigast, men även han gav mig en slänga ibland med orden ”Vad är ni för befallningsman?”

På så vi måste jag förbereda mig varje kväll och bestämma vilka order jag skulle ge dem på morgonen. Men det var inte lätt eftersom jordbruksarbetet var så beroende av rådande väderlek, särskilt under sommarens hösäsong. Ändå lyckades vi klara av allt arbete i tid från år till år och det blev aldrig någonting kvar på åkrarna.

I början låg spannmålspriserna högt. Min man placerade dessa inkomster jämsides med sin lön efter eget gottfinnande. Så även de pengar som vi fick för hönsäggen! Jag var personligen övertygad om att han samlade pengar för barnens framtida skolgång.

Därefter kom kristider. Spannmålet låg på golvet och gick inte att sälja eftersom priserna hade fallit katastrofalt.

Under Essutiden hade vi i vår umgängeskrets ytterligare två fruar förutom mig, nämligen frun Künnapuu och fru Mete. Även deras situation försämrades under dessa tider. Herr Künnapuu lämnade sin hustru och son och gifte sig med en annan kvinna. Hans fru hade arbetat mycket hårt och jag minns att hon gick omkring med väckarklockan i fickan för att inte bli försenad till olika tillfällen.

På gården i Kandle måste alla arbeta och till det behövde ingen beordras – det måste helt enkelt vara så! Det var frågan om kovallning, ogräsplockning, höskördsarbete osv. Elsa brukade under hösamlingen alltid sitta på den stora hästräfsan.

Mina döttrar var mycket förtjusta i hästar och deras käraste tidsfördriv var att rida. Vi hade två föl – Nora och Pålle och Elsa och Varja tog hand om deras uppfostran. Men det första fölet i Kandle var ändå Esko och han fick växa upp utan att någon pysslade med honom. Därför blev det heller aldrig någon riktig häst av honom. Jag minns vad som hände när barnen en gång band fast honom. Repet var för kort så Esko drog ut järnstören ur jorden och stack iväg. Stören slog honom på bakbenen och från den dagen var det mycket svårt att sätta honom framför en vagn eftersom ingenting fick röra vid hans bakben.

En gång när jag var borta hemifrån skulle Elsa gå ut med en flotte på dammen. Men flotten kantrade och Elsa föll i vattnet. Fru Trallman var mycket förskräckt, men Elsa blev räddad och allting slutade väl denna gången.

En gång åkte jag med den gamla hästen Mikko till havstranden för att sälja bär. Elsa, Varja och deras väninna Ellen från Varangu följde ridande med på var sin häst. När Mikko med sin fjädervagn sackade efter, började han gnägga som ett ungt föl, reste sitt huvud högt och sprang allt vad han orkade för att komma ikapp de andra hästarna. Jag minns detta tillfälle som en glad och lycklig söndag.

Elsa var en god ryttarinna. En gång hoppade hon över ett snötäckt källartak och en annan gång över en bäck, klängandes fast vid hästens hals.

Bostadshuset i Kandle, Norr om Rakvere Estland.

Skolgång

Elsa och Varja började gå i Kandle skola. Skolan var en enslig byggnad mitt i skogen intill den landsväg som gick till havet vid Eisma. Leo började samtidigt i pojkgymnasiet i Rakvere.

Så småningom flyttade jag själv till Rakvere för att bo tillsammans med alla fyra barn. Adolf kom in i andra klassen direkt och läste tillsammans med systrarna i stadens bästa folkskola. Vi bodde först i Widerkoms hus och där var det trångt. Vi måste rymmas i två rum och hade ingen elektricitet. På kvällarna satt vi allesammans kring ett stort bord och gjorde vårt skolarbete under en stor fotogenlampa i taket. Leo trivdes inte i vårt sällskap och läste för sig själv i det andra rummet där vi annars intog våra måltider och där Leo hade sin sovplats.

Nästa vinter när jag själv hade sålt spannmål till staten och fått pengar, hyrde vi oss en snyggare bostad med elektricitet. Det fanns bara elbelysning i ett rum, medan bostaden i övrigt var vedeldad och maten måste lagas på vedspis. Där stannade vi emellertid endast till jul eftersom Aleksanteris tjänstgöring flyttades till Narva. Även barnen måste då flytta dit och till nya skolor. Elsa och Varja hann avsluta gymnasiet där men Adolf måste senare byta skola en gång till och återkomma till Rakvere.

När vår son Leo hade slutat gymnasiet rekommenderade hans far honom att studera till präst eller domare. Men Leo valde ändå det riktiga området, nämligen agronomi. Han var både begåvad och framåtsträvande. Han blev tidigt assistent vid Tartu universitet och senare agronomie doktor i Finland.

Jag var alltid mycket glad åt barnens framåtanda. Trots att de var dåligt klädda med lappade klänningar under överdragsrockar, var de uppskattade av lärarna. Alla nöjde sig med sina enkla kläder och ingen tjatade om något bättre. Däremot var glädjen stor när jag råkade köpa en kofta till någon.

När det blev tid för vidarestudier efter gymnasiet gav min man tillstånd till detta endast till det äldsta barnet. Men även han fick under sin studietid lida mycket ont. Jag hade ju litat på min man eftersom han hade givit sitt löfte att sörja för barnens studier, men tydligen trodde han att jag ensam skulle bära det ansvaret. Men vad hade vi att skicka till Tartu från Kandle? Endast bröd! Jag visste ju att jag inte fick sälja djuren för att skaffa pengar.

En vinter bodde jag med barnen i Rakvere. Staten köpte en del spannmål och jag hade sålt något för att få pengar till hyra och annat. När sedan barnen hade flyttat till Narva och jag själv kom till Kandle hade jag inga pengar att betala arbetarnas löner med. Dessa pengar borde ha kommit från mjölken, men korna mjölkade så dåligt på vintern. Själv skulle jag aldrig ha vågat sälja någon ko, men senare sålde min man flera stycken utan vidare.

Då började de stora bekymren med barnens universitetsstudier. Vi satt alla kring det stora bordet i matsalen och skulle diskutera våra framtidsplaner. Att Leo skulle fortsätta på universitetet hade min man redan beslutat. Men de andra? Där hade han en direkt negativ åsikt. Jag tjatade dock mig fram så långt att Varja åtminstone kunde resa till Tartu för att prova sin lycka under inskrivningsproven. Hon reste dit, klarade inträdesproven och - hör och häpna – stannade där. Elsa hade själv ingen egen ambition att studera på universitetet eftersom man kunde bli skollärare på pedagogium i Tallinn snabbare och på billigare sätt. Och så gjorde hon så småningom. Hon avslutade pedagogium och när hon besökte oss i Tartu var hon redan skollärare.

Elsa hade en högskolestuderande beundrare. Jag minns hur vi en gång satt vid kaffebordet innan hennes kavaljer gick ut med henne till någon fest. Elsa hade lagt upp sitt hår. Så småningom gav hon denne unge man korgen och återsände alla hans kärleksbrev. Numera ångrar jag att jag inte även sände Elsa till Tartu för att tillbringa några svältår där, ty hon skulle säker gift sig.

Leo och Varja bodde i Tartu och Gud vet hur de klarade sig. Jag fick brev därifrån där de berättade att magen dallrade stup i ett på grund av hunger. Till slut började jag lägga undan lite pengar från hushållet som jag betraktade som min egen lön, för att kunna hjälpa dem. Men sådant arbete som skulle berättiga mig till en riktig lön fanns ju inte så mycket av.

Adolfs universitetsstudier låter som en saga. Eftersom trädgårdstomten i Kandle (Helmi lät bygga ett hus på trädgårdstomten i Kandle. Troligtvis var hon en tid också förvisad från gården och bodde i Eesna, söder om Tartu) var skriven på mig fick han intyg från kommunförvaltningen om arbetslöshet och därigenom även möjlighet att tjäna pengar genom kroppsarbete. Jag såg honom en gång körandes traktorn i Tartu. Han skulle köra undan en stor sten och jag var rädd för att han inte skulle klara det. Men han fick stenen undankörd från backen.

Mina barns jul i Ryssland och Estland

Under kommunisternas tid i Hakaja var det inte tillåtet att fira julafton. Man kunde då inte hitta på något annat under julafton än att bada barnen i köket i en liten badbalja. Det fanns ingen julgran, inga julrätter och inga godsaker.

Sin första riktiga jul fick mina barn uppleva i Estland på Essu herrgård. När föräldrarna satt vi middagsbordet, gick barnen i rummet intill kring julgranen och sjöng. Jag minns så väl hur stark Leos röst var när han sjöng psalmen ”Fröjda dig! Ja, fröjda dig! O kristenhet!” Några gäster hade vi tydligen inte.

En gång inträffade också en olyckshändelse. Adolf gick med stearinljuset för att leta efter någonting i kommodlådan och då tog fransarna till kommodduken plötsligt eld. Dessbättre kunde vi släcka elden så att endast en liten bit av duken brann upp.

När barnen sov under natten hade far för vana att gömma klapparna under sovkuddarna. Då var det en stor glädje på morgonen! Men jag minns inte vad vi gav barnen för julklappar. Troligen var det frågan om ganska vanliga nyttoföremål.

En julafton, när vi redan bodde i Kandle, gav jag ett vadderat sängtäcke till samtliga barn. Jag vet att Leo använder det fortfarande, trots att både ovantyget och fodret är nytt. Liisa har lagat täcket, trots att innehållet i täcket är det gamla, nämligen dun från gässen i Kandle. Just tack vare att jag kunde sälja gässen, hade jag möjlighet att köpa material till dessa täcken. När vi föräldrar satt vid middagsbordet och njöt av julmaten, sjöng våra barn kring julgranen. Elsa hade taktpinnen i sin hand och sången flöt utmärkt. Vissa sånger sjöng man till och med fyrstämmigt. Efteråt framträdde barnen med vissa inlärda nummer som de hade lärt från barntidskriften ”Lasteroom” (Barnens glädje). Jag minns att Elsa hade lärt sig en mycket lång dikt utantill, den berättade om någonting som ”blev till en skräddare”.

När vi bodde i Rakvere åkte vi hem till jul i tvåhästvagnen. Ibland fanns det inte ens snö och vi måste kånka vagnen den 25 kilometer långa vägen hem.

Jag minns att en gång när vi reste hem på detta sätt, köpte jag en glaskula till var och ett av barnen för att klä julgranen med. Barnen var överlyckliga över dessa presenter och var nära att fälla mig på trappan till affären genom sina omkramningar. I övrigt fick barnen klä granen med kringlor som vi hade bakat själva, eller med saker som de själva hade klippt ut ur färgat papper.

Under julaftonen brukade min man gå till stallet tillsammans med barnen för att ge bröd till kreaturen, såsom det hade varit brukligt i Ingermanland. Under hela julen brann ett ljus i julgranen och tack vare detta var det skönt att somna in på kvällarna.

I allmänhet brukade vi inte ha några gäster. Det hände dock en gång att det kom två unga män från Narva som gäster till Elsa och Varja. Min man tyckte inte om det och frågade efter några dagar ”Är det inte dags för dem att åka sin väg?” En gång hade vi även besök av en av Leos studentkamrater, men detta var under sommaren och under höskördstiden. Han försökte på alla sätt och vis vara Elsa behjälplig under hennes arbete med hästräfsan. Även två klasskamrater till mina döttrar var och hjälpte oss under höskörden en gång, men naturligtvis ville ingen av dem ha någon ersättning för sitt arbete

Adolf, Elsa, Valpuri & Leo. Rakvere 1928

Vintrarna i Kandle

De långa vintrarna tillbringade jag ensam i Kandle för att sköta om gården. Men av och till besökte jag familjen i stan för att ta någonting med mig, kalvkött eller annat.

Höstarbeten på gården fördärvade ofta mitt humör. Det var särskilt stora bekymmer med spannmålströskningen. Tröskmaskinen var gammal och strejkade ofta. Därför stannade arbetet ofta upp för en hel timme och sexton inlejda arbetare, som arbetade mot timlön, ville naturligtvis ha sin ersättning trots att de bara satt och vilade sig.

Även potatisplockningen beredde stora bekymmer eftersom ingen ville komma och hjälpa till innan de egna arbetena var slutförda. Jag måste ofta öka lönerna för att få arbetet färdigt innan vinterfrosten kom. Det hände lyckligtvis aldrig att mina potatisar blev kvar i vinterfrosten. Och under våren kunde jag sälja potatis till Moori-Maali i Rakvere för att täppa igen de ekonomiska luckorna. Då måste jag åka till stan med potatisen själv, sittande på lasset och jag måste hjälpa till med att lyfta potatissäckarna från vagnen.

Och så gick livet från det ena året till nästa. Somrarna var trevliga, höstarna mycket bekymmersamma och vintrarna synnerligen långtråkiga. Under vintrarna var det största bekymret att se till att kreaturen fick tillräckligt med foder.

Från Estland till Finland tidigt år 1944

Varja hade redan slutat på universitetet och arbetade på apoteket i Rakvere. Jag bodde då hos henne en längre tid. Under vintertid åkte jag ofta med sparkstötting mellan Rakvere och Kandle och beredde Varja bekymmer när jag återkom för sent. Jag minns hur hon en gång i sådant sammanhang frågade mig: ”Vad skulle era andra barn säga ifall mor skulle försvinna på detta sätt?”

Leo med familj var redan i Finland. Även vi fick lust att följa efter. Vi var inte lika skickliga i affärer som Elsa, men vi lyckades dock att sälja rätt mycket inventarier. Jag minns ännu hur människorna besökte vår bostad för att se på saker. Sin egen soffa, som Varja hade beställt, ville hon emellertid inte sälja utan den transporterades till Finland och är nu hos Leo och används av hans hyresgäster.

Från Rakvere lyckades vi få skjuts med en tysk bil som även tog med våra ägodelar till Tallinn. I Tallinn blev det emellertid klart att det inte gick någon båt alls denna dag. Då åkte jag våghalsigt nog tillbaka till Rakvere med den tyska bilen för att kunna sälja bort Varjas eldningsved. Hon hade nämligen nyligen köpt fin björkved och vi hade inte hunnit sälja dess före avresan. Eftersom tyskarna redan hade flyttat in i vår bostad kunde jag inte övernatta där, men jag gick till Varjas tidigare bostad där den snälla tanten släppte in mig mitt i natten och beredde mig en bekväm liggplats. Efteråt har jag kommit ihåg henne och skickat henne ett paket härifrån Sverige som tack för denna välgärning.

Nästa dag gick jag från hus till hus och bjöd ut Varjas ved. Alla ville naturligtvis bli av med tyska pengar och köparna var många varför veden snart var slutsåld. Dr Molles moster kom till mig med en rökt skinka och jag gick till järnvägsstationen. I biljettkassan fick jag emellertid veta att man inte längre sålde några biljetter till Tallinn och att alla som ville komma dit måste skaffa sig biljett på järnvägsstationen i Tapa. Jag började leta efter något godståg och till slut hittade jag faktiskt ett och kunde krypa upp i en vagn. Det var en öppen gammal vagn och jag hade tur som hade min fars gamla päls på mig. Sannolikt visste ingen att jag låg inne i vagnen och det kändes skönt när jag hörde rop utifrån: ”Tapa!”

I Tapa köpte jag då min resbiljett och kom ganska fort till Tallinn. Men hela tiden var jag mycket rädd för att jag skulle komma försent och att båten skulle ha gått. Dessbättre var det inte så och allting slutade lyckligt.

När vi hade anlänt till Finland stannade vi med hela vårt bagage hos Leo. Han hade utrymme både för oss och för våra ägodelar tills vi hade ordnat med egen bostad. I Finland kunde vi växla tyska pengar mot finska mark och kunde då köpa allt som vi behövde: pälsar, mattor, sängkläder osv.

Resan från Finland till Sverige

Det var inte lång tid som vi fick stanna i Finland och bo i vår nya bostad, utan vi måste snart fly vidare till Sverige* med den gamla båten ”Gustaf”. Det var svår trängsel för att komma med denna båt och allt måste ske under hemlighetstecken.

(Att familjen kunde ta sig till Finland berodde på att de som ingermanländare betraktades som finländare. I den finska separatfreden tvingades Finland dock att utlämna alla ingemanländare till Sovjetunionen vilket troligtvis betydde deportation till Sibirien. Därför flydde de vidare till Sverige. )

Men Elsa visste dessbättre vad man måste göra och på vilket sätt, så vi kom lyckligt ombord. Under överresan blev nästan alla sjösjuka, men jag satt med Mare (Elsas dotter) på bänken och höll flaskan med Eau de cologne under näsan och vi var hela tiden vid god vigör.

I Sverige började livet i flyktinglägret som ju alla känner till. Man måste vara tacksam för att vi fick allt vad vi behövde – kläder, mat och annat. Varja lyckades snart att få arbete, faktiskt mycket lättare än vad det hade varit i Finland.