Efter att familjen Helmi och Aleksanteri Yllö en tid bott i byn Essu, norr om Rakvere, tilldelades Aleksanteri en gård, Kandle, i en by som även den heter Kandle. Detta kommer sig av att på denna mark hade en tidigare tysk herrgård legat, vid inflyttningen raserad. Den siste godsägaren, Dehn, lär ha varit en riktig ”skitkarl”. Som tidigare nämnts var dessa tysktalande herremän illa ansedda under tsartiden och behandlade sina bönder illa, livegenskapen var inte långt borta fram till 1900-talets början.

​

Kandle betyder på estniska ”cittra”. Den ligger nordväst om Essu. Essu återfinns norr om Rakvere och öster om Haljala, Kandle nordväst om Essu, drygt halvvägs mot finska vikens strand.

Gården Kandle som tilldelades var betydligt större än de 35 ha som övriga gårdar förfogade över. Att Aleksanteri satt som beslutande i marktilldelningsprocessen efter frigörelsen från Ryssland/Sovjetunionen har säkert här en roll att spela.

All mark kunde dock inte tilldelas Aleksanteri, utan en viss del kom att ägas av Helmi. Detta var hennes lycka vid skilsmässan under 30-talet, där kunde hon bygga sin egen bostad.
Marken var ganska tungplöjd och inte så bördig. Landskapet är platt, dock med en viss landförhöjning åt söder. Den första bilden visar bostaden på Kandle under 20-talet, bild 2 hur det såg ut vid dottern Valpuris besök våren 1989, samt sedan efter en snabb uppfräschning inför ett besök av sonen Adolf Yllö med familj under sommaren 1989.

Det var Helmi som fick ta rollen som ”bondmora”, vilket var en stor uppoffring för henne. Aleksanteri och även barnen vistades oftast i Rakvere/Narva på grund av skolgång.

Det var ett ständigt bekymmer med pengar, att leja drängar för plöjning och slåtter, djurskötsel och allt annat som hör en bondgård till.

​

En del av stallbyggnaden exproprierades 1928 av myndigheterna för startande av ett mejeri. Till Aleksanteris stora förtret, avstyckades 1935 även en del av marken för upprättande av en folk-park/nöjesfält, där brandkåren fick rätten att anordna dansbana med estrad och diverse sport-arrangemang. Vinsterna användes till brandkårens utrustning, bland annat en brandspruta. 

Under kriget förvaltade Aleksanteri gården själv, en del var dock utarrenderad. Det var kärva tider och gården hade under den sovjetiska ockupationen använts som ”garage” för hela byns samtliga maskiner, allt med tanke att förvandla byn till en kolchos. Även alla djur lär ha samlats till gemen-

samma anläggningar. Efter att tyskarna drivit bort den ryska armén, gick alla helt sonika och hämt-ade sina ägodelar och allt blev som förr. Succesivt hårdnade dock de tyska kraven på livsmedel och

även de började bli allt mer impopulära. Detta beskrivs i ett bevarat brev från Aleksanteri till sonen Leo, skrivet 1942 då Leo befinner sig i Ingermanland på uppdrag av tyska armen.

​

1945, efter att ånyo blivit ockuperade och dessutom inkorporerade i Sovjetunionen, drogs alla gårdar åter in i en kolchos. Efter frigörelsen från Sovjet 1990 skulle all äganderätt återställas. Därmed fick samtliga barn i familjen Yllö här i Sverige erbjudande om att återta Kandle, alternativt sälja den för en tämligen låg köpeskilling, och det senare valdes av naturliga skäl.

Nu är hela gården ombyggd till ett lyxhotell av en privatperson i guldbranschen med gästrum, restaurang, spa, aerobics, simhall, tennisbana m.m. Mycket har av gårdens stil har glädjande nog bevarats.